Ebola-krisen i Spanien har kastat ljus över flera personer som definitivt inte borde axla det ansvar som satts på deras axlar. Den ena är hälsovårdsministern Ana Mato, som varken har en bakgrund inom sjukvården eller är någon vidare kommunikatör. Matos främsta bedrift har varit att leda PP:s valkampanjer samt stödja Rajoy, när denne ifrågasattes inom partiet. Det faktum att hennes ex-man Jesús de Sepúlveda är upp över öronen i korruptionsskandalen Gürtel gjorde Matos utnämning till minister bara än mer kontroversiell.

Rekord i grodor
Så har vi ljushuvudet till hälsovårdsråd i Madridregionen Javier Rodríguez, som måste ha slagit något slags rekord i utkastade grodor på kortast tid. Först anklagade han den ebola-smittade undersköterskan Teresa Romero för att "ljuga" om sitt tillstånd, sedan nedvärderade han alla sjukvårdare som efterlyser bättre information genom att deklamera att "det krävs ingen master för att lära sig att ta på en skyddsdräkt". Som om detta inte vore nog gick Rodríguez sedan till angrepp mot hela presskåren för att den "tog allvarliga risker när den flockades kring akutläkaren som tillbringat 16 timmar tillsammans med ebola-patienten". Man utgår ifrån att om det fanns någon som helst smittorisk skulle denne läkare knappast tillåtas promenera fritt, än mindre låta sig bli intervjuad.

Men detta är bara de senaste exemplen, som bekräftar att den uråldriga spanska traditionen att tillsätta mer eller mindre inkompetenta ja-sägare består. Och det är långt ifrån ett fenomen som endast berör Partido Popular.

I alla stora partiet, liksom i de flesta administrationer ser vi hur underchefer och rådgivare sluter upp kring sin ledare, även när dessa begått de mest uppseendeväckande misstag. Problemet är att denna uppslutning inte bara gäller utåt, vilket kan anses förståeligt, utan även internt är bristen på självkritik total.

Underhuggarna värst
Det är extra upprörande när man vet hur mycket dessa ja-sägare lyfter. De folkvalda politikerna i Spanien har en relativt blygsam lön. Regeringschefen Mariano Rajoy lyfter exempelvis knappt 72 000 euro om året. Men de som i sin tur utses av de folkvalda, till statssekreterare, direktörer och diverse styrelsemedlemmar tjänar många gånger betydligt mer. En statssekreterare lyfter exempelvis sällan mindre än 100 000 euro om året. Ett exempel är Juanma Moreno, som tills nyligen var statssekreterare under just Ana Mato och som nu leder Partido Popular i Andalusien. Samma person som befanns ha förfalskat sin meritförteckning, då han saknar högre utbildning.

Den senaste kortskandalen i Bankia/Caja Madrid är ett annat slående exempel på menlösa ja-sägare. Det har ingen betydelse om de tillhörde Partido Popular, PSOE, Izquierda Unida eller facket. I stort sett samtliga betalade privata utsvängningar med sina svarta kreditkort. I utbyte mot att rösta som ordföranden ville och utan att ha en aning om finanser.

Undantag som bekräftar regeln
Motsatsen till de inkompetenta ja-sägarna och undantanget som bekräftar regeln skulle vara den tidigare finansministern Pedro Solbes (PSOE). Med erkänd expertis som bland annat tidigare finanskommissarie i EU försökte Solbes varna tidigare regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero för att dra över budgeten, i inledningen av krisen. Resultatet blev som bekant att Solbes fick gå och ersattes av Elena Salgado, som inte hade något emot att nicka ja till Zapatero (erkänt okunnig på ekonomi) och driva statsekonomin i botten.