Jämförelsen är fullständigt befängd. Terrorattentaten i Paris och Madrid har gemensamt att de utfördes av fanatiska jihadister, men det som utlöste dem skiljer sig markant i de två fallen. Offren i Frankrike förlorade sina liv för något som de gjort (i satirtecknarnas fall), något som de var (i judarnas fall) eller både och (i polismännens fall).

Attentaten mot pendeltågen i Madrid utfördes som en repressalie för Aznarregeringens stöd till invasionen av Irak. En aktion som inte stöddes av FN och som bekant krävt tiotusentals liv. Offren var slumpvis utvalda personer som råkade ha tagit fel tåg vid fel ögonblick.

Från första stund var folkopinionen i Spanien emot invasionen av Irak, med 95 procent som ställde sig bakom mottot "No a la guerra" (Nej till kriget). Dåvarande regeringschefen José Maria Aznar förvandlade dock Spanien till måltavla för fundamentalisterna, när han han reste till Azorerna och ställde sig intill nära George W. Bush, i det ökända fotografi som markerade inledningen på kriget.

Det finns inga acceptabla skäl för en terroristaktion. Men när orsaken i det här fallet var något som spanjorerna opponerat sig starkt emot och som regeringen dessutom försökte vilseleda kring för att inte förlora väljarsympatier, då är det inte konstigt att många reagerade. Som de flesta minns var resultatet ett högst oväntat maktskifte, genom valet bara tre dagar efter Madridattentaten.

Det är särskilt illvilligt av Arcadi Espada att klandra den spanska folkopinionen för reaktionen efter 11-M om man ser till den tolerans som den övervägande delen av spanjorerna alltid visat, även då det stod klart att muslimska fundamentalister stått bakom bombattentaten. Medan den franska extremhögern nu växer, med krav på dödsstraff och utvisningar av muslimer, har spanjorerna aldrig gjort den perversa kopplingen mellan religionsutövare och terrorister.