Det förra riksvalet 20 november 2011 var en demokratisk yttring som inte hade förekommit, om Franco hade fått bestämma. Detta trots att Partido Popular är ett konservativt parti som grundades som Alianza Popular av Francos tidigare turistminister Manuel Fraga. Idag är Partido Popular ett etablerat parti med band till de europeiska kristdemokraterna, men med jämna mellanrum sipprar det igenom de länkar som PP har med den tidigare Francoregimen.

Det mest konkreta exemplet måste ändå vara PP:s motvilja att flytta Francos kvarlevor från mausoléet vid Valle de los Caídos, som diktatorn själv tvingade tusentals republikanska krigsfångar att uppföra. Partido Popular har också accepterat Lagen om det historiska minnet med stor tandagnisslan. Den som bland annat kräver att alla hyllningar till den gamla regimen, inte minst monument samt namn på gator och torg, ska försvinna.

Franco har nu varit död längre än han satt vid makten, men fortfarande upplever vi efterdyningarna av diktaturen. Självständighetsanspråken i Katalonien har inte så lite samband med centralstyret och förtrycket som utövades fram till 1975. Spanjorernas kvarstående reservationer gentemot sin flagga och sin nationalsång är också Franco och fascisternas skuld.

Nu är det dock hög tid att förpassa Francisco Franco en gång för alla till historieböckerna. Vi har passerat övergångsfasen "La Transición" och även det som vi kan kalla för det första kapitlet i demokratin, tvåpartimodellen med PP och PSOE som avlöst varandra vid makten.

Om exakt en månad vänder spanjorerna nytt blad. Vare sig de röstar på PP, PSOE, Ciudadanos, Podemos eller något av småpartierna kommer den politiska kartan att se helt annorlunda ut mot vad den gjort hittills.

Jag vet vad Franco hade tyckt om detta. Men det struntar jag fullständigt i.