Det undgår ingen att högern ogillar socialistledaren Sánchez. Speciellt Ciudadanos, som paradoxalt nog för mindre än tre år sedan tecknade ett koalitionsavtal med PSOE. Det är ett agg som går långt längre än den rena politiska rivaliteten och som till stor del handlar om bristande personkemi. Det verkar dock inte vara någon måtta på vilka argument högern tillgriper för att försöka misskreditera sin främsta politiska motståndare. Ordvalet skärps dessutom av den konkurrens som numera råder mellan PP och Vox om vem som går hårdast åt Sánchez.

Den främsta kritiken som riktas mot socialistledaren är att han lyckats blir vald till en ny mandatperiod tack vare att partier som ERC och EH Bildu lagt ned sina röster. Det är enligt högerpartierna likvärdigt med att socialistpartiet vikt sig för de katalanska separatisterna samt ”ETA:s arvtagare”. Tonen som vi hört i riksparlamentet är förmodligen den hårdaste någonsin och det är remarkabelt, mot bakgrund av att Spanien för inte alls så länge sedan upplevt både ett inbördeskrig, nära 40 års diktatur och lika många års terrorism.

Den blodiga baskiska terroristorganisationen ETA mördade mer än 800 människor, men lade som bekant ned sin väpnade kamp 2011 och upplöste sig helt härom året. Att de överhuvudtaget figurerar fortfarande i debatten beror uteslutande på högerpartierna, som inte vill släppa terrorismen som politiskt slagträ. Partido Popular gjorde det på 2000-talet i oppositionen när de anklagade Zapateroregeringen för att göra politiska politiska eftergifter gentemot terroristerna och det konservativa partiet gör det ännu idag, långt efter att ETA besegrats (vilket som bekant skedde utan några som helst eftergifter).

När det gäller krisen i Katalonien haltar kritiken från högern mot Pedro Sánchez på ett flertal punkter. Partido Popular kastar dessutom sten i glashus, mot bakgrund av att konflikten föddes och nådde sin kulmen under deras regeringstid.

PP, Vox och Ciudadanos uppger att Sánchez närmast gladlynt vikit sig för separatisterna, för att behålla makten. Det är dock svårt att följa logiken i deras argument, om man skrapar det minsta på ytan. På vilket sätt skulle Sánchez på eget bevåg kunna tillfredsställa separatisternas ambitioner om ett självständigt Katalonien? Svaret är att det kan han helt enkelt inte. En eventuell katalansk republik kräver nämligen en grundlagsreform, som i sin tur endast kan antas med en kvalificerad majoritet bestående av minst tre femtedelar av parlamentsledamöternas röster.

Sánchez kan som mest förhandla om en eventuell icke bindande folkomröstning och uppmana statsadvokaterna att inte gå för hårt åt de fängslade katalanska separatistledarna, när det blir aktuellt att behandla eventuella strafflindringar. Den spanske regeringschefen kan varken beordra att släppa fångarna eller bevilja Katalonien självständighet. Att uppge att han i praktiken redan gjort det är politisk science fiction.

Det finns tusen skäl att ogilla Pedro Sánchez. Han är förmodligen Spaniens hittills mest självgoda regeringschef (vilket inte vill säga lite..!) och liksom många andra politiska ledare har han gjort sig skyldig till ett flertal kovändningar i olika frågor. Sánchez har dock också visat att han är en riktig överlevare, som lyckats överkomma de svåraste av hinder, inkluderat hur han blev utmanövrerad av sitt eget parti.

Det återstår att se om Spaniens första koalitionsregering blir långlivad. Att styra i minoritet tillsammans med Unidas Podemos avhängiga av separatisterna och med en högeropposition som tävlar om vem som går hårdast åt regeringen, blir knappast enkelt. Frågan är dock om inte Pedro Sánchez, om någon, är den som kan reda ut stormen i det spanska vattenglaset.