Sedan flyttade jag till en liten by. Där fick jag tag på en man med en stor lastare och lät honom hyvla bort svålen på en gräsmatta ner till 15 centimeters djup. Vi fyllde upp med grus och gjorde fyra regelrätta boulebanor. Där samlades vi sedan ett tjugotal personer på sommarkvällarna och roade oss. Vi grillade och drack öl och vin mellan matcherna. Vi slängde inte bara stålklot utan även käft och psykade varandra, skrattade och hade kul på varandras bekostnad.

Sedan flyttade jag till Fuengirola och döm om min lycka när jag fann att det spelades boule i stan. Glad och naiv som jag är tog jag med mig mina klot och gick dit för att spela, men jag var inte välkommen. De som spelade var med i olika föreningar och jag var som vanligt oorganiserad och fick gå hem. Här är det lika korkat att gå till boulebanan utan att vara medlem som att söka jobb som murare på en svensk byggarbetsplats utan att vara med i facket. Oorganiserade spelare göre sig icke besvär.

Boule seriöst
Här är det ordning och reda på spelandet. Här finns det förening med ordförande, kassör och revisorer, med årsmöte och fasta speltider. Är man väl medlem behöver man aldrig fundera över när man får lust att spela. Det bestämmer styrelsen. Man får veta dag och klockslag och vilka man skall spela med och emot. Allt är reglerat och organiserat för sådant är ju vi svenskar världsbäst på. En seriös boulespelare ägnar sig inte åt skratt, skoj och flams under tävlingarna.

Detta till trots så finner jag vissa saker störande och/eller oroande. Nu kommer spelarna hasande i sina olika fritidsplagg och ser ut som om de skulle ut och städa trädgården. Det vore väl bra mycket trevligare med en enhetlig klädsel.

Farlig sport
Sedan har vi detta med olycksfallrisken som ingen tänkt på. Stålkloten är hårda och tunga och vem vet när olyckan är framme. Jag finner det ansvarslöst att man inte tagit fram en typgodkänd boulehjälm samt bouleskor med stålhättor. Vem som vill kan inhandla dessa stålklot utan att förete handling som visar att man är auktoriserad spelare med licens utfärdad av behörig förening. De som inte har licens kan i stället uppsöka en gräsmatta och spela Boccia med lätta plastklot.

Slutligen frågar jag mig vem som tar ansvaret om olycksfall inträffar. Det måste väl ändå anses som en stor underlåtenhetssynd att man inte tecknat en gruppbouleförsäkring för sina medlemmar som, under flera timmar i veckan, vistas på en minimal yta kastande tunga projektiler omkring sig.

Bengt Sändh, Fuengirola