Det är lätt att falla i den typiska fällan att ständigt beklaga sig över den spanska byråkratin. Det är ju inte så att det sker per automatik, kritiken är ju alltid befogad. Men det är lite för lätt att bara kommentera det som är jobbigt och inte uppmärksamma det som är enkelt och framför allt det som förbättras.

Kanske är det kombinationen av dels nya digitala tjänster, dels att jag tillbringar större delen av dagarna hemma, som gör att jag tvingats testa nya lösningar på problem jag tidigare skulle utgått ifrån krävde ett fysiskt besök någonstans. Det är ju inte besöket i sig som är det värsta utan köerna, dokumentationen som alltid saknas, resan dit, parkering. Nerverna över att behöva ägna en förmiddag åt något som hur man än vänder och vrider sig, oftast måste göras om igen vid ett senare tillfälle.

Som svensk i Spanien lärde jag mig tidigt att aldrig ta för givet att saker och ting skulle vara enkla. Det sitter i hårt. Något som i det nya digitaliserade Spanien ger upphov till allt fler glada och förvånande utrop.

Det började tidigt under pandemin med att det plötsligt gick att betala med kort överallt. Kontanta pengar var farliga och de flesta investerade i fler kortmaskiner och ändrade reglerna för minsta belopp och annat löjligt. Sedan kom Bizum, ett av Spaniens svar på svenska Swish. Eller det hade ju lanserats långt före covid, men tycks definitivt ha blivit mer vanligt förekommande nu. Problemet i Spanien är att de finns flera varianter som inte är synkade sinsemellan. Men när det funkar är det ju en dröm!

Sedan måste man vara beredd på missöden. Jag skickade exempelvis in ett trasigt Nintendo för lagning och meddelades via sms att jag kunde betala för reparationen med Bizum, i samband med att de skulle återlämna det. Som tur var hade jag redan förberett exakt belopp i kontanter och bestämde mig för att använda dem. Tur det, för när budet kom sa han att det inte alls gick att betala med Bizum och att han inte förstod varför de informerade kunderna om det.

En annan tappa hakan-incident var när jag av banken ombads skicka in en så kallad ”vida laboral”. Det är ett officiellt dokument från Försäkringskassan som visar de år man arbetat i Spanien, både som anställd och egenföretagare. Sist jag behövde ett sådant var 2013 tror jag. Då fick jag snällt bege mig till Försäkringskassans särskilda kontor avsett just för detta, köa i olika omgångar och slutligen skriva ut pappret i en speciell maskin på plats. Så jag suckade ganska djupt när jag återigen skulle behöva upprepa proceduren. Men nej, det gick på två minuter online så fick jag intyget i mailen. Så glad man kan bli!

För övrigt har jag min bankkontakt i Madrid vilket ju borde vara upphov till en del bekymmer. Men icke. All dokumentation, såsom försäkring och andra kontrakt, går numera att signera online i deras system.

Nu saknar jag bara en post som fungerar online. Mitt postkontor har endast öppet förmiddagar och varje litet ärende innebär minst 45 minuters kö. Dock hade jag en annan uppenbarelse förra helgen när jag premiärsålde min första produkt via appen Vinted. Tillsammans med Wallapop är det den nya tidens svar på loppmarknaderna och otroligt hur välfungerande det var!

Min sons rullskridskor skulle skickas till Tolouse. Jag packade in dem i en box, gick till pappershandeln i byn och skrev ut en nedladdningsbar etikett via appen, klistrade på och lämnade in paketet i blomsterhandeln (utan kö) som är ett av in- och utlämningsställena. Köparen hade redan betalat och när hon i torsdags mottog paketet och var nöjd, klickade hon på okej i appen och jag fick in pengarna på mitt saldo. Smidigt är bara förnamnet! Tänk vad det är härligt när saker och ting fungerar. Effektivitet är det bästa jag vet, jag kommer älska det digitaliserade Spanien så mycket.