Om man skulle få betyg i ämnet Utföra ärenden, skulle jag definitivt få underkänt. Det är min absolut sämsta gren. Till att börja med har jag en grundinställning som består av att det troligen kommer gå åt skogen, det vill säga det är meningslöst att ens börja för det kommer sluta med ogjort ärende och förlorad tid. Trots det, eller kanske just för att jag ändå ska orka ta mig an det, tar jag tjuren vid hornen och tänker att “nu fixar jag detta lite snabbt”. Vilket ju är dömt att misslyckas. Hemligheten är att avsätta en dag och pausa all övrig verksamhet.
Som när jag skulle hämta ut ett nytt bankkort i Los Boliches. Parkering på kusten är just nu ett kapitel för sig. Somliga klagar på att denna sommaren är sämre än den förra, men utifrån antalet lediga parkeringsplatser, är det en så gott som helt normal sommar. Sedan är det kön, som numera upprättas utanför banken. “Vem är sist?” och så vidare.
Det känns som att det faktum att bankpersonalen inte ser att det står 20 personer och väntar på dem, inte direkt gynnar deras effektivitet. Efter 30 minuter fick jag en hostattack. Jag var torr i halsen och behövde bara dricka vatten, men fick panik. Man hostar inte under en pandemi. Inte ens bakom munskyddet. Så jag sprang tillbaka till bilen som stod två kilometer bort, med tårarna rinnande. Självuppfyllande profetia. Ogjort ärende.
Eller som när jag var tvungen att åka till Málaga för att plocka upp ett SIM-kort. Det skulle ligga klart att bara hämtas ut. Så var det såklart inte utan det var uppgifter som skulle in i systemet, fullmakter och ID-handlingar som skulle gås igenom och scannas, kontrakt som skulle signeras. Efter 40 minuter var jag tvungen att springa därifrån utan att vara klar, för att jag hade en son som skulle hämtas och alla marginaler hade runnit ut. Parkeringen åter igen två kilometer bort och 40 grader varmt.
Så blev sonen hundbiten. Inte av vår hund och det var egentligen inget allvarligt, det gick inte hål på huden, men efter att ha talat med en sköterska på telefon tyckte hon ändå att vi skulle åka till akuten för säkerhets skull. En annan gång ska jag skriva om lyxen med att det inte betraktas som kardinalsynd att nyttja vården även om ingen håller på att dö.
Vi har privat sjukförsäkring och åkte till Xanit, där det i princip aldrig är någon väntetid att tala om. Men även här märktes sommaren av. Semestertider och femte vågen. Två timmar senare kunde vi åka hem efter att läkaren konstaterat att inget behövde göras. Barnet var trött och hungrigt och fick middag 22.30. Men inte rabiessmittad.
Dagen efter kom vi ut till ett punkterat däck. Vi skulle köra till sommarskolan och jag vidare till möte i Málaga. Det var bara att ta en relaxing café con leche. Jag har dock en leasingbil och tackade gudarna för det och den imponerande hastighet jag mötte. Efter en halvtimme hade bärgningsfirman både anlänt och bytt till reservdäcket. En stund senare hade jag även tid på verkstaden dagen efter.
Mest stressande har ändå varit att jag hör och häpna bytt från iPhone till Samsung. Jag ska inte gå in på orsakerna förutom att det till stor del handlar om kameran, men jag tror i alla fall alla Apple-anhängare kan förstå vilken identitetskris, separationsångest och systemförvirring, detta inneburit. Jag är snart ute på andra sidan och känner det som att jag gått igenom ett mandomsprov, utan att vara säker på om jag är glad eller ledsen.
Sonen blev därmed med iPhone och vi åkte till Movistar för att fixa SIM-kort. Som vanligt med en tjock bibba dokument och sammanbitna tänder. Jag förberedde honom på att det inte alls var säkert att det skulle gå. Alltid finns det någon hake och så får man åka hem och börja från början. Men inte denna gången. Jag hade dessutom bestämt mig för att passa på att säga upp mitt abonnemang hos Movistar+ där jag i flera år betalat för en miljon TV-kanaler och även ligafotboll visade det sig, utan att någonsin titta på det.
Jag satte mig stelt och skeptiskt på stolskanten, men omfamnades bildligt talat av en kvinna som förtjänar den största av guldmedaljer i god service. Hon inte bara lyssnade på mina önskemål och gav mig tydliga alternativ, uppstaplade på ett papper utan krångliga labyrinter. Hon ringde dessutom upp och gjorde den formella ändringen, som jag egentligen skulle ha behövt göra själv.
Det var en lisa för själen att höra detta proffs ta sig igenom de olika automatfunktionerna, för att landa hos en telefonist som gjorde allt för att behålla henne (hon låtsades alltså vara jag) och sedan försöka sälja in andra produkter. Lugnt, vänligt och fåordigt tog hon sig igenom samtalet. När det var klart hade vi inte bara fått ett nytt SIM-kort utan även reducerat min månadsräkning med 40 euro.
Sedan försökte hon i ärlighetens namn sälja in deras nya larmtjänst. Jag tackade nej med orden “jag ska tänka på det” och opponerade mig inte när hon sa att hon lade in i systemet att vi hade talat om det. Det kunde jag inte neka henne efter vad hon gjort för mig.
En dryg timme senare ringde en försäljare och insisterade. Han var omöjlig att bli av med, tills det brast för mig och jag gav den verkliga anledningen till varför jag inte ville, “jag klarar inte fler förändringar nu!”
Efter förra vårens lockdown gick jag några sessioner hos en psykolog och fick lära mig att jag är högkänslig. För mig innebär den insikten framför allt en större förståelse för mig själv och mitt eget mående. Kanske framför allt under en period när ingenting är som vanligt. Barnet på ny plats och med nya tider. Själv håller jag på att styra om arbetslivet och starta upp en ny aktivitet. Det är så spännande! Men även ett domino av ärenden och marken gungar ibland efter allt roddande med nya samarbetspartners, bank, telefonoperatörer, Internetbolag, butiker och transportbolag. Och jag känner mig som om jag körts i centrifugen.
Ångesten över barnets sommarskola höll i sig. Den kom i vågor tills jag landade i att det rätta var att minska antalet timmar han är där. Han har det bra där, men dagarna blev för långa och ibland måste man lyssna på sin intuition, dra sig tillbaka, omorganisera och inse att det går att planera hur mycket som helst men saker och ting blir ändå aldrig som man tänkt sig. Det viktigaste är faktiskt att vara lyhörd, flexibel och beredd att tänka om.
Jag läser på sociala medier och i bloggar om hur folk kommit in i semesterlunken, börjar mjukna i kanterna och glömma borta veckodagarna. Jag känner mig snarare tumlad, omtumlad. Men man blir ganska mjuk i kanterna av det också.
Kommentarer
Endast prenumeranter på SK Premium+ kan kommentera artiklar.