- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 22.01.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

I måndags förmiddag fick jag fick ett whatsapp av en granne som dessutom är kund till mig. Han undrade om jag hade vatten hemma. Han var bortrest och frun var själv med en sjuk ettåring och utan bil. Någon timme senare kom jag hem och mycket riktigt hostade kranarna torrt. Jag pratade med grannen igen som då hunnit kontakta vattenbolaget EMABESA som informerat honom om att vattnet skulle vara avstängt i minst ett dygn.

De hade även sagt till honom att det var obligatoriskt att ha egen vattendepå samt att det var vår skyldighet att hålla oss informerade via lokal media och EMABESA:s hemsida. Helt surrealistiskt faktiskt. Detta har aldrig hänt på de sju år jag bott här, i vår urbanisation finns inga vattenreservoarer och är det verkligen meningen att vi ska gå in på vattenbolagets hemsida regelbundet för att hålla koll på eventuella störningar, underhåll eller haverier? Borde inte en sådan händelse kunna kräva lite mer extraordinär information?

Vår lilla förening, som ligger i en större så kallad makroförening, informerade oss via mail två timmar efter att vattnet stängts av. I grannurbanisationen hade de däremot fått information i tid och hade kunnat förbereda sig. Det rörde sig alltså inte om något haveri utan planerat underhållsarbete. Ändå stod nu flera hundra hushåll i Reserva del Higuerón och La Capellanía utan vatten och många av oss hade inte fått veta något innan.

Jag har ett filter installerat på min kran och köper aldrig vatten, jag hade följaktligen inget vatten alls. Det var bara att bege sig till affären och köpa ett par 8 liters-dunkar, samt en till grannen. Jag ska erkänna att jag till en början inte var särskilt bekymrad, det var ju bara att köpa lite vatten tyckte jag. Hur mycket kan det gå åt liksom? Vad man inte inser förrän något sådant här händer, är hur otroligt mycket vatten det går åt i ett hushåll och hur beroende man är av det. Inte minst i dessa handtvättartider.

Vatten att dricka och till matlagning visade sig vara det minsta bekymret. Framför allt går det ju åt stora mängder till att spola i toaletten. Disken fick bli stående, men när vattnet inte kom tillbaka heller under tisdagen och vi fick veta att stoppet skulle hålla i sig minst till onsdag, började det bli jobbigt.

Iván hade basket på måndagen och hockey på tisdagen. Efter det gick det inte längre att undvika duschen. Privilegierade som vi är kunde vi åka till kontoret i Fuengirola och ta en kvällsdusch och passa på att fylla en dunk för att kunna spola i toaletten. Det gick nästan åtta liter till det!

Min syster skickade mig en länk till Nordvästra Skånes Vatten och Avlopps utförliga tips om vad man ska göra just med toalettbestyren när krisen kommer: https://www.nsva.se

En annan granne hade kommit på tanken att ta vatten från poolen. Jag förstår inte hur jag inte ens hade tänkt på det?

När vi gick in på andra dygnet var jag rejält irriterad och smidde planer på att formulera ett klagobrev. Mest arg var jag på att det just var planerat och informationen inte nått fram och även över att de valt ett tillfälle som detta, när så många sitter i karantän eller är sjuka och vi alla är så beroende av att hygienen kan upprätthållas.

Men jag kände mig också bortskämd. Det var visserligen störigt och lite besvärligt. Men allt gick ju att lösa. Det finns rent vatten omkring oss. Det gäller bara att tänka om lite. Och vi har faktiskt ett helt hav inte alltför långt bort att bada i om det skulle behövas. Jag kan köpa rent vatten i butiken och åka och duscha på ett kontor.

Under dessa 36 timmar tänkte jag mycket på alla de miljoner människor i världen som inte alls har tillgång till rent vatten. Enligt UNICEF rör det sig om 2,1 miljarder människor, 29 procent av världens befolkning.

Strax före midnatt på tisdagen hörde jag hur det började rinna till i rören och allt var förlåtet. Just med tanke på klockslaget kändes det som att någon hade arbetat hårt och utan stopp för att lösa problemet snarast. Ungefär samtidigt slog det mig att jag nog borde ha slagit av varmvattenberedaren. Men den hade överlevt. Vilken känsla det var att få börja dagen efter med en varm dusch, sätta på diskmaskinen, spola, diska upp grytorna och torka av diskbänken i köket.

På Amazon har jag hittat vattendunkar i hårdplast i olika storlekar som verkar ganska smidiga, med kran och allt. En sådan kommer jag att beställa. Enligt Livsmedelsverket håller dricksvatten på dunk cirka en vecka men enligt Civilförsvaret går det att dricka så länge det smakar och luktar bra. Men som sagt, det är nog långt bort att det inte skulle finnas tillgång till dricksvatten. Däremot kan det vara värt att ha ett lager vatten som går att använda till allting annat. Om krisen knackar på dörren igen.