Jag ska inte säga att det känns som igår, för det gör det verkligen inte. Málaga är idag en helt annan stad, Spanien ett helt annat land. Det kunde lika gärna passerat ett halvt sekel. Själv är jag på många sätt en ny person. Hur har 17 år i Spanien förändrat mig?

Jag kom hit för att plugga spanska och ganska snabbt upplevde jag det som att jag tappade min identitet. Jag upptäckte att min självkänsla var starkt kopplad till en särskild kontext; vännerna och jobbet i Sverige. Förmågan att uttrycka mig har alltid varit en del av den jag är. I ett nytt land med ett nytt språk kände jag mig helt naken.

På sätt och vis bröts jag ned för att sakta men säkert bygga upp mig själv igen. Nu i ett sammanhang som värderade helt andra egenskaper. Resultatet blev en större ödmjukhet, en mer mångfacetterad personlighet och en trygghet som kom inifrån.

Idag är jag öppnare, mindre blyg. Jag är bättre på kallprat! Något jag verkligen hade svårt för i början. Jag hatade det typiska babblet i stora grupper, tyckte att det var ytligt och meningslöst. Nu kan jag förstå och uppskatta det sociala spelet. Det är inte meningen att vara en djup konversation. Det är fint bara att få vara med, att få en passning då och då.

Spanien gjorde mig mer feminin. Här lärde jag mig att gå i högklackat och att sminka mig. Även om det ärligt talat gick över när jag fick barn och återgick till att prioritera det praktiska framför stilen. Men spanjorskorna de kan de. Elegansen går före allt.

Jag tar inte längre illa upp när någon uttrycker sig lite burdust, nästintill otrevligt. Jag vet att det oftast går över efter en stund och att det som börjar med ett grymtande med blicken åt ett annat håll, ofta slutar med ett ”cariño”.

Som alla spanjorer har jag blivit lite cynisk, utan särskilt stor tilltro till systemet. Efter 17 år utan ekonomisk trygghet, tar jag ingenting för givet. Eftersom det inte går att oroa sig konstant har jag lärt mig att lägga åtminstone en del av problemen i facket för senare hantering.

Kanske en av de mest påtagliga förändringarna, som också märks tydligast när jag åker till Sverige, är anpassningen till de spanska tiderna. I början reagerade jag på hur inrutat allt var, värre än i Sverige! Men numera varar förmiddagen till 14, lunchtiden till 17 då eftermiddagen tar vid. Inte förrän vid 21 är det kväll. Tyvärr har jag en liten envis Luther som sitter kvar på axeln och bannar mig för att vi äter middag så sent.

Apropå mat så älskar jag spanjorernas enkelhet och förmåga att inte komplicera saker och ting. En hemlagad tortilla de patata, en mustig linsgryta, en vällagrad jamón, en nyfångad fisk tillagad i ugn eller över öppen eld och en tomatsallad, slår alltid La haute cuisine. Råvarorna måste vara bra men ska ha smak av sig själva. Mitt kök är i spansk anda ganska kryddfattigt bortsett från vitlök, olivolja, citroner, salt, peppar och paprikapulver.

Och nu har jag skaffat hund också, en riktig ”perro andaluz”. Men det tänkte jag berätta om nästa vecka! Jag kan dock konstatera att det att ha hund är väldigt spanskt. Förra året hade 26 procent av de spanska hushållen minst en hund. I Sverige är det bara 15 procent.

I slutändan tror jag de flesta spaniensvenskar känner igen sig när jag säger, att jag aldrig känner mig så svensk som i Spanien och aldrig så spansk som när jag semestrar i Sverige! Men medan jag de första åren absorberade allt spanskt, så bejakar jag numera min svenskhet till fullo. Jag är och förblir spensk.