I mitten av 70-talet gjorde Rune Andersson och jag LP:n Svänska Supvisor. Vi tyckte att det borde vara en kulturgärning så god som någon. Snapsvisor är någonting svenskt och vi tycker det är en tradition väl värd att slå vakt om. Visorna kom ur egen fatabur, en del fann vi på Svenskt visarkiv, i studenternas sångböcker och en del samlade vi ihop bland våra dryckesbröder. Det tog förvånansvärt lång tid att hitta material till en hel LP, vilket berodde på just det faktum att det mesta som skrivits i genren är tråkigt.

Vi tycker att en snapsvisa skall vara fyndig, rolig, originell med en viss finess och så är sällan fallet. Vi sa: "Det är lika förkastligt att ta en sup utan snapsvisa som att sjunga en snapsvisa utan att sedan dricka". Vår LP blev en försäljningssuccé och snart började grammofonbolagets direktör att tjata om en uppföljare. Vi nobbade först, men han gav sig inte.

Nu gällde det att få tag på ett trettiotal goda snapsvisor och denna gång fick vi hjälp av redaktör Stig Nahlbom på Expressen, som vid tre tillfällen skrev att jag och Rune efterlyste snapsvisor. Bidragen strömmade in från hela landet och vi fyllde flera sopsäckar med allsångsblad från firmafester och föreningar. Så började det tråkigaste jobb jag gett mig in på. I veckor läste jag vistexter och det var glest mellan fynden. Med knapp nöd fick vi ihop till en LP som vi gav namnet: Svenska Follkets Supvisor. (Felstavningen är avsiktlig). Den sålde lika bra som den tidigare och fanns i handeln under ett par decennier, då vi såg försäljningstoppar inför varje midsommar och kräftpremiär. Båda dessa fonogram gavs senare ut på CD.

Nu finns det ett antal fonogram och böcker med supvisor och tröttsammare sörja får man leta efter. Priset tog Vin & Spritcentralen när man, som ett led i sin marknadsföring, gav ut Stora snapsviseboken 1994. Man hade med televisionens hjälp lyckats samla in 6.000 visor och sorterat bort de 5.000 sämsta. Man hade med fördel kunnat sortera bort ytterligare 970 stycken och tryckt ett häfte med de 30 bästa, men nu var det uteslutande kvantitet som gällde.

Visst är det roligt att folk sjunger men måste man publicera skräpet? Med bedrövlig enformighet får vi lära oss att man i glada vänners lag skall fatta glaset som är immigt och hälla supen i strupen och att den sedan rinner ner i magen där den värmer så man blir vacker, stark och rik. Skål! Med äktsvensk känsla för ordning, reda och nomenklatur får vi lära oss att Helan följs av Halvan, Tersen, Kvinten och Kvarten och så vidare.

Vi skålar för vänner
vi skålar för dom vi känner
men dom som vi inte känner
dom skiter vi i.

Snacka om enfaldig främlingsfientlighet. Där vill jag ändra sista raden till ”får också va med”. Nu borde jag väl i konstruktiv anda ge exempel på vad jag menar med bra snapsvisor och jag börjar då med Helangorakatten som framförs på melodin Vi går över daggstänkta berg:

Det var en gång en helangorakatt fallera
Som älskade en vanlig bonnakatt fallera
Och följden blev en jamare
Men den var lite tamare.
Det var ju blott en halvangår!
(här tar vi snapsen)
-akatt fallera.

Det går att framställa etylalkohol ur trä och det är inte farligare än att använda potatis eller säd som råvara. (Det är metanol som är farligt).

Tallen
(Melodi: Vintern rasat ut.)

Fordom odlá man en vindruvsranka
av vars frukt man gjorde ädelt vin.
Nu man pressar saften ur en planka,
doftande av äkta terpentin.
Töm nu bägaren oh broder syster.
Låt den svenska skogen rinna kall
genom strupen och om du är dyster
låt oss dricka upp en liten tall.

Lilla nubben
(Melodi: Hej tomtegubbar)

/:Tänk om jag hade lilla nubben uti ett snöre i halsen:/
Jag skulle dra den upp och ner
Den skulle smaka så mycket mer.
Tänk om jag hade lilla nubben uti ett snöra i halsen.

På senare år har jag lärt mig att pensionärer i Sverige har en snapsvisa som de sjunger på samma melodi, alltså Hej tomtegubbar

Skål alla glada pensionärer
När vi ska hem tar vi färdtjänst.

Den har jag gjort om till en snapsvisa för svenska pensionärer här i Spanien. Här heter det ju inte pensionär. Här heter det pensionista.

Skål alla glada pensionista.
Det här blir kanske den sista!

Skål!