Hur mycket jag än tjatar om att sommarlovet är för långt i Spanien, kan jag ändå inte låta bli att längta dit. De ovanligt tidiga värmeböljorna har gjort sitt till och i ärlighetens namn drog vi ned på takten redan för flera veckor sedan.

Som en del av en strategi för att minska ned på skärmtiden, har Iván haft ett flertal fasta aktiviteter utanför skolan. Landhockey två dagar i veckan och dans och teater på lördagar, utökades på hans eget initiativ med basket två dagar i veckan från januari. Basketen ersatte visserligen organiserad läxläsning och utövas på skolan innan hämtning, men totalt sett blev det ändå lite för mycket för oss båda. Det känns som vi har släpat oss i mål med en kraftigt sinande lust och motivation för allt organiserat, som till slut känts mer kravfyllt än roligt.

Jag vill gärna erbjuda honom världen, men allt körande och all uppbokad tid har stått mig upp i halsen. Med en hund dessutom, har det knappt blivit tid över för spontanitet. Detta drar vi lärdom av till hösten. Faktiskt redan inför sommaren har jag tänkt om när det gäller hur jag ska prioritera. Vanligtvis går Iván på sommarskola stor del av sommaren för att vi ska få rutiner och jag ska kunna jobba på som vanligt. I år blir det bara två veckor och då på gångavstånd till hemmet och endast förmiddagar. Resten av sommaren tar vi det som det kommer. Kanske blir det Youtube-overload. Kanske blir det superbra. Varje år är ett nytt experiment.

Detta läsår har jag även funderat en del på den metodik som präglar Iváns skola. Vi har ju valt att betala för en skola med en alternativ pedagogik. Istället för den klassiska katederledda undervisningen där barnen i huvudsak lyssnar och förväntas memorera fakta, jobbas det i projekt och barnen ska utforska själva och i grupp. Fantastiskt i teorin och på sikt, det är jag helt övertygad om, men arbetssättet kräver också stor mognad. Så länge förväntningarna är rimliga är det inte ett problem, för om barnen slussas in i detta tidigt, kommer de så småningom att bli kapabla att nyttja friheten till sitt eget bästa.

Tyvärr har detta läsårs feedback från läraren i huvudsak bestått av tre utvecklingssamtal där hon stirrat Iván i ögonen och upprepat att han måste lära sig koncentrera sig bättre samt ta ett större ansvar för sin egen inlärning. Jag tror inte att en åttaåring som inte koncentrerar sig, låter bli att göra det av ren och skär trots. Det mest sannolika är att han gör sitt bästa. Samtidigt som jag vet att han behöver träna på koncentration och på att bli mer självständig och jag ser att han i positiv anda tagit till sig vad läraren sagt, irriteras jag av att miljön där han förutsätts göra det inte erbjuder någon lugn och ro.

Vad som är rätt och fel är långtifrån självklart. Kanske är det mitt problem att jag tar hennes ord personligt och känner behov av att försvara och förklara. Kanske är det bra att jag upplyser honom om att hennes åsikt inte är den enda sanningen. Jag vet att jag tror på skolans pedagogik i det långa loppet, men det betyder inte att det är enkelt och passande för alla, eller i alla åldrar.

Givetvis älskar Iván just att memorera. Jag vet inte om det är en fas eller bara det faktum att man alltid lockas av det man inte har i sin vardag. Hur det än är har han på eget bevåg och utan skolans inblandning, lärt sig nästintill världens alla flaggor. Inte bara känner han igen dem utan kan även rita de flesta på fri hand. Han kan även peka ut de flesta länderna på en karta. När han gjorde Cambridge English under två dagar i våras älskade han det.

Struktur och tydliga ifyllningsuppgifter är godis för en unge som i vanliga fall tvingas inleda varje ny enhet med att ställa sina egna frågor, utforska, själv finna svaren och presentera dem.

Av bara farten har han även givit sig på Eurovision och memorerar alltifrån låtnamn och årtal till olika länders placeringar. Än så länge med stort fokus på Spanien, Sverige och Ukraina. Årets vinnarlåt “Stefania” har jag säkert hört tusen gånger. Likaså samma lands galna låt från 2007 “Dancing Lasha Tumbai”. Spaniens bidrag 2022 “SloMo” varvas med Salomés “Vivo cantando” från 1969.

Och jag trodde väl aldrig jag skulle säga det, men allt detta är tack vare YouTube. Plattformen jag i lika delar hatar och älskar men som onekligen öppnar både världen och historien för vår minsta generation, på ett sätt som om det tas tillvara på rätt sätt, bara kan betraktas som ett dignande smörgåsbord.

Lagom är bäst och nu tar vi å ena sidan ett kliv bort från struktur och rutiner, å andra sidan kommer jag låta honom vältra sig hur mycket han vill i memoreringens labyrinter, träsk eller paradis?