Fernando Álvarez föddes i Madrid 1959. I början av 80-talet mötte han kärleken i svenska Maria och flyttade 1987 med henne till Sverige. De bor numera i en vacker sekelskiftesvilla på landet utanför Skara, där Fernando arrangerar språkkurser. Den pensionerade språkläraren, lingvisten och läromedelsförfattaren ser sig efter 35 år i Sverige till lika delar svensk som spansk och kan betraktas som lite av en expert på området spansk-svensk kommunikation.

Vilka är de största skillnaderna mellan spanjorers och svenskars sätt att kommunicera skulle du säga?

– Det fysiska avståndet. Svenskar är noga med att hålla sig inom sin privata sfär och undviker beröring när de samtalar. Och så är det förstås ljudnivån på samtalet som för spanjorernas del är avsevärt högre. För övrigt är spanjorer inte alltid så angelägna om att kommunicera i ordets rätta bemärkelse, utan mer av att få säga sitt, haha.

Hur skiljer sig kroppsspråket?

– Jättemycket. Spanjorer är ju, som alla sydeuropéer, mycket yvigare. Varför är svårt att säga. Kanske för att vi vill förstärka det vi säger eller helt enkelt för att vi vistas mer utomhus och det då finns mer utrymme för stora gester. Faktum är att jag redan på avstånd brukar kunna bedöma om någon är spanjor, utifrån kroppsspråket.

Och hälsningsrutinerna?

– Ja, i Spanien kysser man ju varandra på kinderna när man träffas, även om man inte känner varandra. Med åren har jag vant mig av med det och tycker att det känns ganska onödigt faktiskt. Jag tycker att den svenska hälsningskramen känns mer meningsfull och genuin.

Är det någon skillnad i hur man hanterar konflikter?

– Ja, man är mycket rakare i Spanien. Inte alls så rädd för att förolämpa varandra. Det som för en svensk kan betraktas som värsta grälet behöver inte alls vara så allvarligt.

Du lever ju själv i en spansk-svensk relation. Vilka problem kan man stöta på i nära relationer med avseende på kulturkrockar?

– I Spanien är man mer benägen att lägga sig i varandras angelägenheter - att tycka, påpeka och ge en massa råd som egentligen inte efterfrågats. Det uppskattas inte alltid av svenskar, så där måste man lära sig att kompromissa. Generellt vill svenskar var och en sköta sitt lite mera, även i nära relationer.

Hur tycker du man ska förhålla sig till kulturskillnader överlag?

– Jag tycker att man ska acceptera dem och inte försöka att göra om varandra. Se skillnaderna som lärorika och intressanta, istället för problematiska.

Har du själv blivit “försvenskad” under årens lopp?

– Ja, det måste jag nog säga. Jag har blivit lite mindre bullrig och mer tillbakadragen med tiden. Men om det är kulturen eller åldern vet jag inte riktigt, haha.

Har du något exempel på när det blivit tokigt i kommunikationen?

– Inte på rak arm. Jo förresten, det skulle vara den gången när jag som ung student skrev en kommentar till min svenska lärare och påpekade vad som inte fungerade i hennes undervisning, vad hon helt enkelt borde förbättra. Hon började gråta och sa till mig att så där kan man inte uttrycka sig. Och jag tyckte inte alls att det var så farligt.

Fernandos tips i samspelet med spanjorer:
• Låt dig bjudas och bjuda gärna tillbaka - det uppskattas.
• Tro inte allt en spanjor säger - ibland bara pratar han eller hon för “pratandes skull”.
• Var inte rädd för framfusighet och yviga gester, det beror oftast inte på upprördhet utan är bara ett sätt att vara och tecken på engagemang.
• Var lite försiktig med att kritisera vissa saker som hör till den spanska kulturen, till exempel maten.

Text: Hanna Sundblad