Jag kom till Spanien, närmare bestämt Málaga stad, hösten 2003 för att läsa spanska. Det var en dröm utan logisk förklaring, men mitt mål var att med hjälp av språket sederemera utforska Latinamerika. Jag var inskriven på en språkskola i åtta månader och hade från början inga planer på att stanna i Spanien efter det. Det tog dock inte många veckor förrän jag insåg att jag absolut inte skulle vilja lämna Málaga efter att jag väl lärt mig tala språket. Det var ju då allting kunde börja på riktigt.

I Sverige jobbade jag som projektledare på NTF (Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande) med fokus på opinionsbildning och mediakontakter. Före det hade jag jobbat som reporter på lokaltidning. Så mitt första steg var att sondera terrängen gällande svenska medier i Spanien. På den tiden fanns det två och jag kontaktade båda. Jag fick svaret “hör av dig om du flyttar hit så kan du kanske börja som frilans”. Det var ju inte tillräckligt för att jag skulle kunna ta steget att flytta. Jag behövde veta att jag hade en säker inkomst.

Men jag var envis. Jag höll regelbunden kontakt med Sydkusten under många månader och slutligen landade det i en överenskommelse som gjorde att jag med hjälp av ytterligare studier (och studiemedel) vågade lämna jobbet i Sverige och flytta på riktigt. Jag blev kvar på Sydkusten i sju år. Det var kanske det mest perfekta jobbet jag kunde ha fått som ny i Spanien. Jag tvingades ständigt utanför min “comfort zone”, inte minst för att utveckla språket och lärde mig otroligt mycket om Spanien och närområdet. Jag fick många kontakter, både svenska och spanska, varav en del finns kvar i mitt nätverk än idag.

Till slut kände jag dock att jag ville prova på något annat. Jag behövde förändring och drömde om att skriva böcker. Jag påbörjade en egen historia och fick även två större uppdrag som spökskrivare. Men det var i ärlighetens namn inte särskilt lätt att få det att gå runt och det jag behövde efter att ha jobbat sju år hemifrån, var snarare ett större sammanhang, inte att sitta än mer ensam på min kammare. Det ledde mig så småningom in i mäklarbranschen, men först gjorde jag ett gästspel på ett hotellkomplex.

Under åren i Spanien har jag alltid på olika sätt arbetat med spanjorer, men dessa tre månader är faktiskt enda perioden jag jobbat för spanjorer. Jag fick en visstidsanställning och uppdraget var att sälja in hotellet till den nordiska marknaden. Ledningen ville locka long stay-gäster för att fylla vintersäsongen, företagskonferenser samt bygga en relation med svenska regioner för att få dit personer i behov av rehabilitering. Det var en bra arbetsplats med en hyfsad lön för att vara 2011 men jag trivdes inte alls. Man skulle till och med kunna säga att jag vantrivdes.

Jag har alltid varit en lojal anställd som gör mitt bästa, i gengäld behöver jag ett visst mått av frihet och förtroende att åtminstone ta en del beslut själv. Men detta var som att arbeta med händerna bakbundna. Hierarkin var väldigt starkt förankrad och minsta lilla beslut skulle stämmas av med chefen som i sin tur stämde av med sin chef, och så vidare. Jag förväntades sitta stilla framför datorn åtta timmar om dagen med en timmes paus som tillbringades i källaren där den obligatoriska lunchbuffén intogs. Om jag reste mig för att gå och hämta en kopp kaffe stirrade folk på mig som om jag fuskade.

Det blev den kortaste anställning jag haft, men en av de mest intressanta på det viset att jag nog varken förr eller senare har just vantrivts på ett jobb. Att det råkade vara min enda spanska arbetsplats gör mig både nyfiken på de kulturkrockar som uppstod och har säkert också gjort mig lite väl kategorisk i min bedömning av spanska arbetsplatser i allmänhet. Mycket har dessutom hänt sedan dess. Jag är i alla fall glad för erfarenheten.

Våren 2012 började jag som assistent på deltid för Fastighetsbyrån i Nerja. Det var mest en slump att det blev så och jag var övertygad om att jag aldrig skulle ägna mig åt sälj och att jag skulle fortsätta skriva på deltid. Så blev det inte. Det visade sig att jag skulle älska denna brokiga värld och såklart vill man sälja om man jobbar på en mäklarfirma.

Det är ju det som är själva klimax, rosen på tårtan - att få vara med i slutskedet när allt står på spel, drömmar förverkligas, livsavgörande beslut tas med glädje och nerver i en vibrerande mix. Att få vara med på resan dit är fantastiskt roligt. Jobbet är precis så varierande och kreativt med både text och bild och möten med hundratals människor årligen, som jag behöver för att känna att jag lever.

Jag har bytt arbetsplats några gånger och driver numera eget, men jag har hållit mig kvar i fastighetsbranschen med undantag för en paus 2020-2021 då jag gick tillbaka till Sydkusten på grund av pandemin. Det lönar sig att hålla vänskapen med före detta chefer vid liv!

Fastighetsbranschen är nog den bransch i Spanien där flest svenskar arbetar. En del provar för att det i teorin inte krävs någon tidigare erfarenhet eller ställs några absoluta krav på språkkunskaper. I verkligheten ser det lite annorlunda ut. Oavsett vilket jobb man har, kommer det såklart underlätta om man talar språket i landet. Fastighetsbranschen är också en plattform där det går att tjäna mer pengar än på andra platser. Oftast dock med en ganska lång startsträcka.

Jag har haft flera arbetsrelaterade identitetskriser under mina år här. Till en början ligger mycket fokus på att få det att gå runt så att man ska kunna leva i sitt drömland. Klart man är beredd att jobba ett tag som ung, med nästan vad som helst, bara för att kunna bo utomlands. Jag var dock inte superung när jag kom hit och ville ha ett jobb som var långsiktigt hållbart för mig. Så har det även varit när jag under perioder sökt nya jobb. Jag ville göra något jag var bra på och leva ett vuxet liv med egen bostad och pensionssparande. Men att ta sig in på den spanska arbetsmarknaden är inte lätt. Spanjorerna är generellt väldigt välutbildade. Utan en universitetstitel är det nästintill omöjligt.

Det kommer även en brytpunkt när man som svensk utlandsboende, inte längre är intressant på den svenska arbetsmarknaden. Det kan vara viktigt att vara medveten om. Få arbetsplatser premierar det faktum att man bott utomlands. Någon sade till mig för länge sedan att när man bott utomlands i sex år, minskar chansen att man återvänder till Sverige radikalt. Säkert har arbetssituationen med det att göra. Efter nästan 20 år i Spanien skulle det för mig vara ett mycket större steg att flytta tillbaka till Sverige, än det var att flytta hit en gång i tiden.

Möjligheten att få ett bra, välbetalt jobb som svensk i Spanien, är i ärlighetens namn inte så stor. Självklart finns den och oavsett vilket så ska du inte låta det stoppa dig. Men se till att förbereda dig och utgå ifrån att du själv måste skapa den möjligheten. Det är ingen slump att många av Spaniensvenskarna är entreprenörer. Det är de som överlever. Antingen är du en eller så får du förvandlas till en.

Det finns fler svenskanpassade jobb nu än när jag kom hit. Fler kan dessutom ta med sig sitt svenska jobb och det finns även ett stort antal företag inom exempelvis telemarketing och fastighetsmäkleri som gärna anlitar svenskar. Det bor betydligt fler yrkesaktiva svenskar här nu vilket i sin tur skapar efterfrågan på olika tjänster. Många drömmer om att öppna butik eller restaurang, bara ett fåtal lyckas. Men det är naturligtvis ingen anledning till att inte försöka.

Så hur ska man tänka? Ställ dig först och främst frågan, vill du jobba med något alldeles specifikt eller med vad som helst för att kunna bo här? Vilka arbetsplatser finns där svenska och engelska räcker? Vill du något annat, lär dig språket. Det tycker jag du ska göra oavsett såklart. Utgå ifrån vad du kan. Finns det ett behov av just din specialitet?

Fundera på om du ska vända dig mot svenskar eller spanjorer? Är du tandläkare, bagare, snickare, IT-konsult? Svenskkolonin i Spanien är stor, kanske räcker det som bas åtminstone till att börja med. Kanske är dina ambitioner helt andra. Återigen, lär dig språket. Våga intervjua folk om deras erfarenhet, bry dig inte om dem som ger arroganta svar och trycker ned din dröm i skorna. Kontakta företag i din bransch och fråga vad de kräver för att anställa dig. Starta eget.

Min yrkeskarriär hade säkerligen sett helt annorlunda ut om jag hade bott kvar i Sverige. Priset för mitt liv i Spanien har varit att min karriär ibland har fått stå åt sidan och ibland tagit en del kringelikrokar. Men jag skulle aldrig ha velat ha det på något annat vis.