Det finns inte mindre än 8.112 kommuner i Spanien. Alla har de sin egen borgmästare, även de minsta som endast har en handfull invånare. Men alla har även sina oppositionspartier som strävar efter att komma till makten och de politiska fejderna på lokal nivå kan ofta vara infekterade.

Demokratin är som bekant ofullkomlig och för mig är en av de stora avigsidorna just denna rivalitet som ingår. Det är inte bara på riksnivå som Spanien är polariserat och då de flesta rikspartier har kommunala representationer runt hela landet går denna rivalitet ända ner till gräsrötterna.

Detta är inget unikt för Spanien. Det som är utmärkande för den spanska lokalpolitiken är den enorma personkult som råder kring borgmästaren. Hen tar sig rollen av vad som närmast kan liknas vid en monark, alltid i blickfånget och i händelsernas mittpunkt. På senare år har fenomenet förstärkts ytterligare tack vare sociala nätverk, då varje makthavare av aktning har sin egen mediakonsult och sin egen fotograf i hälarna som fångar och delar vartenda framträdande. Detta skapar en aura kring borgmästaren som länkar individen så starkt till kommunen att det nästan inte går att föreställa sig dem åtskilda.

En sittande borgmästare har genom detta ett enormt försprång i ett kommunval, oavsett vilket parti hen representerar. Sedan ser de flesta till att stärka sina aktier ytterligare med olika verktyg, som är både utbredda och många gånger väldigt tveksamma.

Ett av verktygen, som används kontinuerligt, är kontrollen av massmedia. Få kommuner gör avkall på egna offentligt finansierade medier och de är som regel allt utom opartiska. Ett typiskt drag hos spanska politiker är att de vill kontrollera mediaflödet och ställer sällan upp på intervjuer i kanaler som de inte sympatiserar med. Lokalmedierna, vare sig det rör sig om tidningar eller tv-stationer, stryker alltid makthavarna medhårs då personalen är avhängig av deras goda minne för att både få och behålla sina arbetsplatser.

Ett annat fenomen som makthavarna utövar för att vinna fördelar infinner sig inför varje val, med start 4-5 månader före. Det handlar om invigningar av allehanda projekt som syftar till att exponera den som kandiderar till omval. Vad som helst duger för att slå sig för bröstet, såväl rondeller som nyasfaltering och megaprojekt. Alltid med borgmästaren i fokus, nästan som om hen skulle ha bekostat investeringen ur egen ficka.

Ivern att inviga så mycket som möjligt före ett val når ibland absurda proportioner. Jag har bevittnat såväl invigningar av projekt som inte kommer att stå klara förrän om flera år som exempelvis av skolbyggnader som varit i funktion en längre tid, men där det plötsligt ska klippas band.

Syftet med alla dessa invigningar inför valet är som sagt att vinna väljarnas gunst, men det har en baksida också. Det är nämligen sällan så kaotiskt i de olika samhällena som inför kommunvalet, med gatuarbeten precis överallt. Många menar att det endast är när det finns förestående val som politikerna får någonting gjort, men tack och lov att det inte är val varje år.