Nyårshelgen tillbringade jag som vanligt med familjen i hustruns by i Cádizbergen. En kär tradition är att på nyårsdagens morgon bestiga det drygt tusen meter höga berget El Algarín, i sällskap av min svåger Andrés och dussintals gamar. Av någon anledning är det alltid underbart väder den 1 januari och i år var inget undantag. Om man med underbart syftar på klart och soligt väder, vill säga, vilket mot bakgrund av torkan borde uppfattas annorlunda.

I år var det med blandade känslor som vi skådade den fantastiska utsikten från toppen, bort mot den pittoreska byn Zahara de la Sierra. De motstridiga känslorna grundade sig i vattenreservoarens skick, nedanför byn. Den är nämligen i princip uttorkad. Från berget kunde vi se att mer än halva den ordinarie dammen blivit helt torrlagd och jag har senare läst i pressen att reservoaren rymmer mindre än fyra procent av sin kapacitet. Vi talar om en damm som ligger ett stenkast från Grazalema, som enligt experterna är det regnigaste området i hela Spanien.

I min frus by är det nästan rutin att säga ”vad lite vatten det är i dammen”, men aldrig har uttrycket varit så sant. Jag har besökt området i snart 30 års tid och aldrig har jag sett dammen så uttorkad som den är just nu. I byn har de lyckligtvis inte behövt uppleva vattenrestriktioner än, då de förses av källor i själva Grazalemamassivet, men det fråntar inte det faktum att situationen är högst oroväckande. Det gäller inte bara Cádizprovinsen, utan alltså även Málaga och andra områden ända upp till Katalonien.

Det är väl ungefär här som klimatförnekarna skulle vilja bryta in och påpeka att ”torka är inget ovanligt i Andalusien”, vilket i och för sig stämmer. I min frus by beklagar man sig som sagt ofta över vattennivån i reservoaren och på Costa del Sol har vi haft torkperioder tidigare. Enligt experter infaller de ungefär vart femte år och själv minns jag speciellt den som varade ett par år fram till 1995, då det knappt regnade något alls. Det var då dammen La Concepción intill Marbella var nästan helt torrlagd och dåvarande borgmästaren Jesús Gil brådskande lät bygga avsaltningsanläggningen.

Det var vid samma period som jag och min bror Richard började spela golf. Vi blev något av experter på att spela från sanden, inte för att vi hamnade ofta i bunkrar (vilket vi också gjorde) utan för att gräset lös med sin frånvaro på de flesta fairways. Golfbanorna fick endast bruka renat avloppsvatten, som endast räckte till att hålla greener och förgreener vid liv. Jag minns speciell hål nio på Los Arqueros, som är i brant uppförsbacke och där hur man än slog ut från tee fick se sin boll rulla tillbaka till utslagsplatsen.

Då rådde hårda vattenrestriktioner även för hushållen och det var långa avbrott varje dygn. De boendeföreningar som hade egna reservoarer kunde fylla på och täcka försörjningen dygnet runt, men övriga fick anpassa sina vanor till de begränsade timmar som det fanns rinnande vatten.

Vi är inte riktigt där än, men snubblande nära. Det kan kanske diskuteras huruvida den nuvarande torkan är värre än den på 1990-talet eller inte, men en sak är odiskutabel. Vi är betydligt fler som lever och vistas i området nu än då och som ska samsas om det befintliga vattnet. Oavsett om det beror på klimatförändringar eller ej är den återkommande torkan verklighet och det kräver en mentalitetsförändring, liksom en mer långsiktig hantering av problemet.

Se SK-tv från vattenreservoaren vid Zahara de la Sierra: