Så stod jag där och kastade pil då en nymålad och nogsamt ondulerad dam i övre medelåldern kom fram och tyckte att hon och jag skulle dansa.
–Nej tack, svarade jag. Jag dansar inte,
–Varför inte det?
–Nej, jag tycker det är viktigare att träffa tavlan än att träffa damer!
–Men det är väl trevligt att träffa damer!
–Ja, ställ dig där då, svarade jag och pekade mot tavlan.

Hon som sjöng på scenen anförtrodde mig en kväll:
–Ända sen jag var en liten flicka har jag drömt om att bli sångerska.
–Varför blev du inte det då?
Det renderade mig en lätt örfil.

En kväll, vid stängningsdags, blev Göran förbannad och gick in och sa upp sin anställning. Sedan berättade han detta för mig och min hustru. Jag hade lite roligt åt detta så Göran sa:
–Du skrattar du, men nu är jag faktiskt arbetslös.
–Kom Göran sa jag, tog hans hand och gick tvärs över gatan in på krogen Area 51 och där stod krögaren Tommy.
–Tommy, sa jag. Göran är arbetslös.
–Ja, du kan börja på måndag sa Tommy till Göran.

På den arbetsplatsen träffade Göran sin Lotta och ljuv musik uppstod. De två blev ett par.

Några månader senare, sent en kväll, satt jag ensam på en annan svensk bar som hette Polar Bear bar i Los Boliches, då Göran och Lotta kom in. Efter ett par öl tittade Göran mig stint i ögonen och såg hemlighetsfull ut då ha sa:
–Kan du bevara en hemlighet?
–Självklart, vad gäller det?
–Inte ett ord till någon. Lova det!
–Det har jag redan lovat.
Jo, du vet, den där lilla baren som heter La Bodeguita. Där skall Lotta och jag starta upp om en månad, men inte ett ord till någon om detta.

Nästa dag var jag runt på stan och alla talade om det utom jag som lovat att hålla käften.

Ett par dagar senare mötte jag Göran och Lotta på stan och jag sa:
–Nu har jag kommit på ett bra namn på eran bar!
–Vadå? Undrade båda.
–Den skall heta ”St Göran och draken”.
Det får den inte heta, skrek Lotta.

Nästa gång vi möttes hade jag ett nytt namnförslag.
–Er bar skall inte heta ”La Bodeguita”, den skall ”Rumpan Bar”!
–NEJ! sa Lotta och underkände även detta mitt namnförslag.
–Spelar ingen roll vad du säger. Nu sprider jag det namnet, sa jag.

Alla jag talade med tyckte namnet ”Rumpan Bar” var perfekt och efter en tid gav Lotta med sig, då alla stamkunder använde det namnet. Nu skrev man det själv på en tavla vid ingången. Så var det stor invigning med massor av gäster och jag skaldade en vers som jag läste upp.

Rumpan bar
Vad är det man hör? Vad i allsin dar?
Ett nytt litet ställe man öppnat har.
En spricka i väggen – en trottoar.
Det är en beskrivning av Rumpan Bar.

Stället är stort som en budoar
där Lotta serverar och hon har en karl
och han heter Göran och är som en far
för alla som kommer till Rumpan Bar.

Det är så sant den som spar han har.
Den som spar han har sina pengar kvar
För dem kan han få sig en öl och en klar
bara han tar sig till Rumpan Bar.

Vad finns det då mera i denna hangar
Jo, här finns det tapas med kaviar
Och skivor från korven som Göran skar
Ja allt kan man få här på Rumpan Bar.

Krogskylten den är helt obegripbar.
Ett felaktigt namn man skrivit har.
Vad heter det då? Jo, den saken är klar.
Det riktiga namnet är Rumpan Bar.

Välkomna då både mor och far
Ja skynda er hit alla och envar
För kommer det folk så blir krogen kvar
Då får vi behålla Rumpan Bar.


Lokalen var minimal. Strax innanför dörren till vänster fanns ett litet bord med väggfast bänk. Bardisken var tre meter lång, så alla som ville sitta fick göra det på utsidan. Där flyttade man varje kväll ut fyra bord och sexton stolar.

Februari är en kall månad även här på Costa del Sol och en kväll hade man dörrarna stängda. När jag klev in var hela den lilla baren fullsatt. Alla rökte. Då frågade jag Göran om jag kunde få hänga in några fiskar till rökning.

Vi var strax en skara med trogna stamkunder, men så bytte krogen intill ägare och denne krögare öppnade en populär skaldjursrestaurang. Där var fullt av gäster. En kväll satt jag och Göran ensamma på ”Rumpan Bar”. Då kom jag med ett av mina många goda råd:
–Jag vet hur du skall konkurrera ut honom.
–Vadå? undrade Göran lite missmodigt.
–Jo, han serverar ju skaldjur. Då skall du naturligtvis sälja färdigskalade djur.

Trots restaurationens litenhet var vi många stamgäster. Vi gillade stället och värdparet, men ingenting roligt är beständigt. Lotta insjuknade och finns i dag inte bland oss, Göran pensionerade sig och bor i Los Boliches.

Så på onsdag i förra veckan tog ett par eldsjälar vid namn Marianne Englund och Claes Johansson initiativet att samla så många gamla stammisar som möjligt för att fira minnet av ”Rumpan bar”. Det blev den mysigaste sammankomsten på många år. Göran var naturligtvis centralfigur. Här möttes 55 personer, varav en del som inte setts sedan stängningen. Vi drack öl och vin och pratade minnen i flera timmar och hade hejdlöst roligt.