Sambon om svenska firanden: “Triste, varenda en”

PLUS ANNIKA ELWING Aprilferian i Sevilla är i full gång, och kontrasten mot vår tillvaro i Sverige kunde inte vara större. Sambon frågar gång på gång: varför är svenska firanden så ledsamma? Och när man väl börjar se våra svenska festligheter med en spanjors blick är det svårt att gå tillbaka och tänka att allt är bra.

PLUS ANNIKA ELWING Aprilferian i Sevilla är i full gång, och kontrasten mot vår tillvaro i Sverige kunde inte vara större. Sambon frågar gång på gång: varför är svenska firanden så ledsamma? Och när man väl börjar se våra svenska festligheter med en spanjors blick är det svårt att gå tillbaka och tänka att allt är bra.

Har ni varit på Feria de Abril i Sevilla någon gång? Det är något man bör uppleva! Staden kokar. Överallt är det feriastämning. Barnen har skollov hela veckan, kontoren stänger. Folk måste få gå på fest! Barerna dekoreras med papperslyktor, prickiga tygblommor fästs överallt och längs gatorna hör man bjällrorna från hästarna som är på väg mot området. Tänk att ha ett så stort område i staden som står tomt hela året, utom denna sjudande festvecka.

I stan möter man festklädda människor på väg till stadsfesten. Kvinnor i snäva, volangprydda klänningar, matchade med tygblomma i håret, sjal, smycken och skor. Männen elegant i kostym.

Att gå på ferian ger en overklighetskänsla och en galen lust att själv klä sig i en tung, vacker volangklänning. Det spelas musik, dansas sevillanas, äts och dricks. Man stöter på vänner och går med barnen till det stora tivoliområdet där volymen är öronbedövande. Öknamnet Calle del infierno – helvetesgatan – är inte taget ur luften. Ungarna åker berg-och-dalbana och radiobilar, blir kladdiga och lyckliga av spunnet socker, och man blir lite trött efter ett tag, men vilken stadsfest det ändå är!

Det finns ingenting liknande i Sverige.

Under påsken var jag bortrest. Det var synd, jag ville visa barnen svenska påsktraditioner, klä ut dem till påskkärringar och äta påsklunch och sådant där man brukar göra. I stället var jag i Peru och lämnade spanske sambon ensam hemma med barnen. Han visste inte vad han skulle hitta på. De fick varsitt påskägg med godis, det är tradition även i vår spansksvenska familj, och han köpte en flaska påskmust. Sedan var det bara att försöka få tiden att gå tills skolan började igen.

Jag gav förslag på aktiviteter. Såg en annons om att det skulle bli påskparad på självaste påskafton på orten där vi bor, så han tog med yngsta dottern, som klädde ut sig till påskkatt, och gick dit.

Jag vet inte vad han hade väntat sig, men det var nog mer än vad som faktiskt erbjöds.
– En kille hade klätt ut sig till kanin. Barnen gick efter honom med sina föräldrar. Sedan gick de upp på scenen var och en och fick en godispåse. Därefter var det slut.

Svenska festligheter är inget nytt för sambon. Vi har ändå levt ihop i många år, och dessutom bott i Sverige sedan i somras. Jag vet vad han tycker om svenska festligheter. Han kallar dem triste, varenda en. Triste som i sorglig, ledsam, dyster. Allt är tyst och stilla. Ingen musik, inget godisregn. Julen firas med tända ljus och tv. Inget folk på gatorna. Var är glädjen? De pratar om svenska högtider och traditioner på hans svenskakurs. Alla där delar samma åsikt.
– Midsommar är annorlunda, kontrar jag.
– Då är folk ute. Man dansar runt stången. Sedan går alla tonåringar och vuxna hem och super.

Men påsken var det. Där gick killen i sin kanindräkt med ett tåg efter sig. Barn som alla hade en vuxen bredvid. Tystnad. De lekte inte ens med varandra, så som det alltid är i Sverige – till och med på lekplatserna har ungarna en förälder med som ska leka med dem och som omöjliggör att barnen interagerar med varandra. Samma i påsktåget. En godispåse var, sedan gick alla hem till sig, i tystnad.
– Alla hennes kompisar gick i paraden, men de pratade inte med varandra, lekte inte, eftersom det var vuxna i vägen. Efteråt bad hon att vi skulle gå hem. Det förstår jag. Jag ville inte heller stanna, berättade sambon upprört.

Han kunde inte förstå att ingen enda tog initiativ till att föreslå en fika medan barnen lekte, eller att gå till en lekplats tillsammans. Varför bär sig svenskarna åt så här?

Samma kväll såg han en spansk nyhetssändning från Sevilla. Trianabron, i stadsdelen där han har växt upp, var fullpackad med folk som försökte se påskprocessionen som tågade över. Barn och vuxna i alla åldrar. Människor som var tillsammans, umgicks, pratade, delade ett högtidligt ögonblick, barn som fick karameller och stearin till sina stearinbollar av botgörarna i tåget. Öl och mat på intilliggande restauranger. Liv.

Då grät han.

Annika Elwing