I detta nummer tar vi upp frågan om framtidens pensioner. Horisonten ligger inte särskilt långt borta, då det redan idag är många spaniensvenskar som brottas med den nya modellen, där svensk och spansk pension kan och ska sammanräknas. I det här fallet är det framför allt en byråkratisk fråga och slutsatsen är att man bör ha så god framförhållning som möjligt. Detta är dock inte helt lätt, då väntade reformer i inte minst Spanien gör det svårt att förutse vilken modell som kommer att gälla imorgon.

Rent globalt är dock pensionsfrågan ett strukturellt problem, som kommer att drabba alla länder i större eller mindre utsträckning. Spanien förefaller tyvärr att tillhöra den första gruppen, inte minst beroende på den demografiska utvecklingen. Befolkningen blir allt äldre och snart kommer det saknas tillräckligt med arbetsföra för att försörja dem som gått i pension.

Det finns ett årtal för detta. Det nuvarande spanska pensionssystemet upphör att fungera 2021. Regeringen är medveten om problemet och trots att det är en het potatis som många gärna skulle vilja skjuta framför sig har José Luís Rodríguez Zapatero föreslagit en successiv höjning av pensionsåldern. I dagsläget är pensionsåldern i Spanien 65 år, men meningen är att den gränsen ska höjas till 67.

Förslaget har fått de hittills ganska medgörliga fackföreningarna på krigsstigen och var ett av argumenten för generalstrejken 29 september. Det är dock svårt att finna några motargument till en höjning av pensionsåldern, speciellt då denna är påtvingad av andra skäl än rent konjunkturekonomiska.

Det kan inte undgå någon att vi människor blir allt äldre. Medellivslängden stiger kraftigt och är i Spanien i dagsläget på 81 år. Det är bara fem andra länder i världen där den är högre. Detta innebär att i dagsläget lyfter genomsnittsspanjoren ut pension i 16 år. Detta är mer än dubbelt så länge som för bara ett tiotal år sedan.

Det säger sig självt att vi inte kan ha samma pensionsålder om vi blir allt äldre. För många kanske detta är en skrämmande verklighet, men i grunden talar vi om att vi kan vara produktiva en större andel av våra liv samtidigt som vi, åtminstone rent statistiskt, fortfarande kommer att njuta av betydligt många fler pensionsår än våra förfäder.

Frågan är hur vi hanterar den här informationen. Tar vi oss för huvudet eller inser vi att det är vårt eget ansvar vilken framtid som väntar oss? Vår blygsamma månadsenkät på sidan 23 antyder att framtidens pensionärer inte förväntar sig något gratis. Det är bara att hugga i och hoppas att man når fram till sin pension på bästa möjliga sätt.

Det finns onekligen paralleller med klimatfrågan. Om vi sätter oss och väntar på att myndigheterna ska lösa problemet åt oss är det kört.

Sydkusten har nu gått in på sitt 19:e år och mot bakgrund av det jag just skrivit ser det ut som om vi kommer att jobba vidare med tidningen bra många år till. Om inte annat, för att vi inte har något val..!