När vi adopterade den ljusbruna podencon som fick heta Zingo, för drygt tre år sedan, insåg jag ganska snabbt att jag inte var en typisk hundmänniska. Missförstå mig inte, jag älskade Zingo och har aldrig ångrat att vi tog med honom hem efter ett besök på hundstallet ADANA i Estepona. Jag bara kände tydligt att jag egentligen har lättare för katters personlighet. Det är något med deras obryddhet och självförtroende som gör mig avslappnad.

Zingo var alltid lugn och ingen rädd hund - rädda hundar är farliga och Zingo var så långt ifrån farlig man kan komma - men han var lite ängslig och alltid mycket uppmärksam på sin omgivning. Framför allt på mig och var jag befann mig. Något jag kunde tycka var lite enerverande. Men vi anpassade oss båda två. Han blev mer chill med tiden och jag blev mer “perrunu” (hundaktig). Jag lärde mig att uppskatta hans påpasslighet och han var min ständiga wingman i vått och torrt (även om han hatade vatten).

När Zingo i januari somnade in efter att ha fått en septisk chock i sviterna av en operation, förstod jag ganska snabbt att han hade förvandlat mig till en hundmänniska. Min första reaktion, förutom sorgen och chocken, var att jag aldrig skulle kunna leva med en annan hund. Men efter mindre än en vecka började jag överväga möjligheten. Det var som en vän till oss sade, “ni är ju en familj med hund nu”. Han sade det som puff i riktningen mot att adoptera en ny hund. Och så var det ju.

Jag började titta på hundstallens sidor. Bara för att se vad som fanns… Men när man gör det är det redan kört. Jag snubblade över Pipo, en ljusbrun blandrasig liten snygging med yvig svans, som fanns på Fidelio i Benalmádena Pueblo. Vi promenerade honom två lördagar i rad, tog med honom hem och presenterade honom för katten och sedan fanns ingen återvändo. Han hörde till oss.

Vi hade en sådan enorm tur med Zingo. Jag kände det och alla jag mötte påpekade det. Han var så lätt. Lätt att ha med, lätt att få folk att älska, lätt att ha och göra med. Jag var livrädd att jag nu skulle dra en nitlott och få en hund som var inkontinent, med dåligt humör, inkapabel att vara själv ens korta stunder eller med någon annan konstig egenskap som skulle stöka till mitt liv.

Men om Zingo var lätt, har Pipo visat sig vara om möjligt ännu lättare. Han säger ingenting, bara visar kärlek och tacksamhet. När han vill gå ut, sätter han sig tyst vid ytterdörren. Hans päls är så mjuk, så mjuk och vi kan sitta långa stunder kind mot kind. Det får mig att bli än mer övertygad om att de övergivna hundarna bara önskar sig ett vanligt liv, ett hem och att de är fullt medvetna om sin tur när det sker. Högsta vinsten är en varm säng, en vattenskål, mat på bestämda tider, promenader och en kärleksfull hand.

Allting gick fort, mindre än en månad efter Zingos bortgång, är vi åter en familj med hund. Och det känns så rätt. Zingo lämnade ett enormt hål efter sig. Vi saknar honom fortfarande, faktum är att jag tänker på honom konstant nu när vi har en annan hund i huset. Men kärleken och värmen som Pipo förmedlar är ändå trösterik. Och framför allt är jag så glad över att han inte längre spenderar större delen av sina dagar i en betongcell. Zingo hade älskat honom. Det är hans typ av hund.

Funderar du på att skaffa hund - adoptera! Det går att lära gamla hundar att sitta. Det går till och med att lära dem svenska! Kan du inte skaffa hund, leta upp ditt lokala hundstall och gå dit och ta med en hund ut på promenad. Volontärerna på plats hinner oftast inte med mer än det mest basala.

Min stegräknare störtdök för övrigt när Zingo dog och även om det går att promenera utan en fyrbent vän, så gör jag det helt enkelt inte med samma frenesi. Nu är min hälsa räddad och allt är som det ska.