(Publicerad 2005-07-01) Lars Sundberg visar tidningsurklipp och gamla fotografier. Det är fyra decennier sedan Marina Marbella tog sina första stapplande steg. Två kaxiga ynglingar ser med självförtroende in i kameran. Gnistrande ögon som säger att ingenting är omöjligt. Lars blick utstrålar fortfarande samma pojkaktiga glädje och oräddhet. När han börjar berätta är det en 20-årings ivriga berättelse.

2005 består Marina Marbella av 20 försäljnings- och serviceställen. De säljer alltifrån mindre motorbåtar till lyxyachter med prislappar på upp emot tio miljoner euro. Man kan snabbt räkna ut att Lars och Göran skulle kunna dra sig tillbaka. Men icke.
—Vi startade Marina Marbella för att kunna arbeta med det vi gillade. Och vi gillar det fortfarande, säger Lars. Det är som en baby som vi fortfarande måste mata och byta blöjor på.

Ville se världen
Efter tre hårda år med Sundbergs bilfirma i Göteborg bestämde sig Lars och Göran för att det var dags att se världen. De hade samlat ihop en buffert och god erfarenhet.
—Vi var övertygade om att vi skulle klara oss var som helst i världen med våra verkstadskunskaper, säger Lars som just hade fyllt 22. Brodern Göran var bara 18.

De bilade ner genom Europa och föll pladask för Andalusien och Costa del Sol. De stannade en månad och började etablera sig i Marbella. De åkte tillbaka till Sverige, köpte en gammal fraktskonare från 1918, Iris. På den lastade de allt de kunde tänkas behöva för sitt nya liv; verkstaden, en racerbåt och en Volkswagen cabriolet. 17 april 1966 lämnade de Göteborgs hamn, omgivna av medial uppmärksamhet.

Men det stora äventyret började ganska dråpligt. De hann inte mer än ut i skärgården innan de insåg att något var fel – efter fem timmar såg de fortfarande inte skymten av Vinga fyr. Senare visade det sig att kompassen slog fel på 30 grader.
—Det var en gammal båt, vi hade ingen radio, inga kommunikationsmöjligheter och sjökorten var över 20 år gamla. Och rätt som det var skar motorn…
Det var ingen annan råd än att leta reda på de gamla murkna seglen och försöka kryssa in till Halmstad.
—Vi kunde ju inte gärna vända tillbaka till Göteborg, säger Lars och flinar. Familjen och vännerna fick inte reda på missödet förrän 20 år senare.

Försvann i Engelska kanalen
I Engelska kanalen drabbades de av hård storm. Stora fraktfartyg sjönk. Iris blev av med en skorsten, en bom och livbåten och var nära att kapsejsa. För dem där hemma hade pojkarna försvunnit. Resebreven till Göteborgstidningen upphörde och familjen visste inte om de levde. När de till slut nådde fram till franska Le Havre var det fullt pådrag på både pressen och svenska UD.

På grund i Torremolinos
Men de kom fram, välbehållna. Fulla av idéer rustade de upp Iris, byggde dansgolv och bar för att kunna arrangera utflykter. När de var klara bunkrade de upp med mat och dryck och styrde mot Gibraltar för att fira.
—Vi lade till utanför Torremolinos för att imponera på tjejerna, säger Lars. Men kom för nära och gick på grund på en sandbank…

Efter allt för många turer och tvister med polis, myndigheter och bärgningsfirma återstod inte mer än kaffeved av Iris. Hon drev upp på stranden och som ett sista försök ville Lars och Göran få tillstånd att förvandla vraket till strandbar.
—Men medan vi väntade förstördes båten helt.

Extraknäckte som stuntmän
Det blev aldrig någon strandbar och till slut stals återstoden av Iris. Men Lars och Göran hängde inte läpp för det. Under tiden hade de lärt känna folk. De gick ihop med en kille som hade vattenskidskola i Málaga. De åkte till Marbella och började reparera båtar, på den tiden fanns inga verkstäder och bröderna var fullt sysselsatta. Trots missöden hade de bestämt sig för att det var här de vill bo. På något sätt skulle det gå runt. De mekade med bilar, extraknäckte som stuntmän i Almería och medverkade bland annat i en James Bond-film. De byggde rallycrossbana, körde racerbåt, bland annat i världsmästerskapen i Offshore, och drev ridskola i Torremolinos.

Kunglig båtleverantör
1967 stod deras första egna fastighet i Marbella klar. Femton år senare fick de tillstånd och byggde nya hamn- och servicefastigheten i Marbellas gamla fiskehamn.
—Men vi har fortfarande kvar det gamla stället. Det var ju där allting började, säger Lars nostalgiskt.

I mitten på 80-talet hade Marina Marbella så mycket att göra att de var tvungna att välja – båtar eller bilar? Svaret vet vi.
De har byggt egna hamnar i Sevilla, Marbella och Marocko. Är kunglig leverantör i både Spanien och Marocko. Under 80-talet drev de eget flygbolag för att snabbt och enkelt kunna transportera sig mellan de nya försäljningsställena i Portugal, Ibiza, Mallorca, England, Marocko och Barcelona.

Mönstret är tydligt och formeln för framgång ingen mystisk företagshemlighet. Det handlar bara om att i varje situation se möjligheterna. Om kommunikationerna är dåliga tar man pilotlicens och startar flygbolag. Om båten går på grund och flyter upp på land startar man en strandbar. Om kunderna inte kommer, letar man reda på dem. Som när bröderna var först vid varje bilolycka för att se om det fanns något som behövde repareras. Svårare än så är det inte.
—Vi kunde ha slängt in handduken många gånger men det gjorde vi inte, säger Lars. Det löser sig alltid på något sätt.

Läs mer på http://www.marinamarbella.com