I den spanskspråkiga världen är Unamuno fortfarande en läst och välkänd klassiker, men han har också spelat en roll i Spaniens politiska historia och en berömd episod ur hans liv kunde nyligen ses på vita duken. I den spansk-argentinska film-produktionen Mientras dure la guerra (While at War) från 2019, av den prisbelönte regissören Alejandro Amenábar, skildras hur den åldrige Unamuno, under sitt sista levnadsår, plötsligt hamnade i de politiska händelsernas centrum under det spanska inbördeskrigets inledningsfas.

Under de kaotiska åren mellan 1931 och 1936, då höger och vänsterregeringar utkämpade en alltmer våldsam strid om vilken typ av land Spanien skulle vara, var Unamuno såsom rektor i Salamanca och internationellt erkänd intellektuell en man vars åsikter många ville ta del utav. Unamuno hade alltid varit konservativ men var notoriskt politiskt svårdefinierbar. Det finns ingenting systematiskt eller ideologiskt i hans filosofiska texter. Istället förespråkade Unamuno en livsfilosofi inspirerad av Don Quijotes godhjärtade galenskap. Tillslut uttalade han sig dock positivt om Francos fasciströrelse som för honom framstod som det enda som stod emellan det kristna Spanien och en Sovjet-inspirerad socialistisk revolution. Han förstod emellertid snart sitt misstag och tog tydligt avstånd ifrån de planer Franco hade för landet. Efter att ha blivit konfronterad av den fascistiske generalen José Millán-Astray, som vid tillfället ska ha utropat de makabra orden ”Död åt intelligensen! Leve döden!”, gav Unamuno vid universitetet i Salamanca inför en publik full av skränande falangister ett berömt och modigt försvarstal för den fria tankens okränkbarhet. På detta sätt fick Unamuno sin heder åter och uppfattas idag som en tänkare och författare i Cervantes, Erasmus av Rotterdams, Kierkegaards och Dostojevskijs humanistiska, ironiska och paradoxfyllda tradition.

För oss i Sverige har det dock länge varit svårt att bekanta sig med Unamuno på vårt språk. 2006 kom Spanska tänkare under 1900-talet: en introduktion av Inger Enkvist, där Unamuno analyseras som filosof och författare. Dessförinnan, på slutet av 20-talet, hade två romaner, Dimma: nivoll (Niebla, 1914) och Moster Tula (La tía Tula, 1920), blivit översatta till svenska, var fram till i år de enda som fanns tillgängliga på svenska språket. I år (2021) har dock ännu en roman blivit översatt till svenska, vilket innebär en synnerligen värdefull kulturgärning för alla som är intresserade av litteratur och av den spanskspråkiga världens kulturhistoria. Kortromanen Abel Sánchez utkom 1917 och har nu träffsäkert och stilrent översatts till svenska av Ulla Ericson och Henrik Bahari.

Romanen fokuserar på relationen mellan två män: Abel och Joaquín och på den avund som den senare hyser mot den förstnämnde redan från barndomen. Givetvis är det bröderna Kain och Abel från Första Mosebok som utgör romanens resonansbotten. Efter att ha vuxit upp tillsammans blir Abel en hyllad och framgångsrik konstnär medan Joaquín blir en förbittrad och ensam läkare som stöter bort alla han kommer i kontakt med. När Joaquín är förälskad i sin kusin är det Abel hon ger sig åt och sedan gifter sig med. Läsaren får sedan följa hur denna infekterade relation utvecklar sig över en livstid.

Abel Sánchez är på många sätt en roman om den banala ondska som de allra flesta av oss bär inom oss och som representerar den pinsamma skugga av oss själva som vi inte vill kännas vid: bitterheten över att bli överglänst, avunden mot en vän, viljan att själv bli avundad. I sin gnagande bitterhet bär Joaquín ett nära släktskap till Dostojevskijs Källarmänniska från kortromanen Anteckningar från källarhålet (1864) och liksom i denna ryska klassiker vilar det något makabert och ändå obehagligt välbekant över den inre värld som Unamuno målar upp. Det är ett lysande porträtt av en själsligt sjuk människas kamp mot sig själv och av jagets vilja att samtidigt dölja sig och avslöja sig själv inför sig själv. För Joaquín är det som att allting tycks kunna avslöjas som varande sin raka motsats, och Unamuno drar skoningslöst läsaren med ner i detta inferno av existentiell osäkerhet.

I en samtid där en tänkare som Jordan Petersson populariserat Nietzsches idéer om ”ressentiment” och där uttryck som ”godhetspoäng” och ”virtue signaling” blivit en del av den offentliga debatten ger Unamunos roman även intressanta perspektiv på hur avund, mindervärdeskomplex, ödmjukhet och arrogans hänger samman i det mänskliga psyket. När Joaquíns hembiträde i kristen nit vägrar att möta hans förolämpningar med annat än ödmjukhet, utbrister han rasande: ”Hon ska inte använda mig som ett redskap för att samla bra poäng i himlen! Där har du verkligt hyckleri!” Samtidigt är han, men kanske även läsaren, osäker. Vem är egentligen hycklaren? Är det Joaquín? Är det hembiträdet? Båda två?

Unamuno räknas till den så kallade 98-generationen i spansk litteratur, d.v.s. de författare som efter det att det spanska imperiets hade förlorat sina sista kolonier i Kuba, Puerto Rico och Filipinerna 1898, ville utforska Spaniens själ. Liksom sina författarkollegor brottas Unamuno i sina verk med ”problemet Spanien”. Varför ligger landet så långt efter övriga länder i Europa? Vart är landet på väg? Varför är det så motsägelsefullt? Kan Spanien enas, liksom övriga europeiska länder har gjort eller är regionerna dömda att glida allt längre isär? Det går att läsa Abel Sánchez som en allegori över de motsägelsefulla krafter som så tydligt slogs om Spaniens framtid under Unamunos tid, och som även fortsätter att göra det i dagens Spanien. Denna läsning är emellertid endast en av många sätt att förstå romanen. Det är detta som gör det tidlös och ständigt aktuell.

På Prado-muséet i Madrid hänger en tavla av Goya som kallas för Duelo a garrotazos, vilket betyder ungefär ”Duell med påkar”. Två pojkar eller unga män (kanske är de bröder?) står i ett tidlöst landskap, till knäna nedsjunkna i någon form av sörja, i färd med att puckla på varandra i en tillsynes evig och meningslös kamp. Det är en sådan brödrastrid som Unamuno målar upp, även om den i romanen in i det längsta är en mental och outtalad strid, där Abel och Joaquín på ytan är goda vänner men vars vänskap har byggts på en grund av primitiva känslor av hat, svartsjuka och avund. Vid ett tillfälle skriver Joaquín i sin anteckningsbok: ”[…] är inte hatet mot en själv, mot ens blodsfrände, den enda boten mot att hata andra? Det står i bibeln att Esau och Jakob slogs redan i Rebeckas livmoder. […] För detta är människans tragedi, och liksom Job är varje människa ett barn av motsägelser”.

Avslutningsvis kan jag med glädje säga att översättningen av Abel Sánchez är en utmärkt inkörsport till den spanska litteraturen på svenska, dessutom i en vacker utgåva med ett informativt efterord. Glädjande nog har det nybildade förlaget Marisma fler spanska klassiker på gång såsom Gustavo Adolfo Bécquers Legender, Benito Pérez Galdós Marianela och Huset Ulloa av Emilia Pardo Bazán; alla tre ypperligt läsvärda 1800-talsromaner som är guld värda för den som vill få en djupare och historiskt grundad förståelse av den spanska kulturen.

Victor Wahlström
fil.doktor i Spanska med litteraturvetenskaplig inriktning