Spanska inbördeskriget skördade mer än en halv miljon dödsoffer och många förlorade livet långt från fronten. Tiotusentals spanjorer avrättades både under kriget och den efterföljande Francodiktaturen. Många slets från armarna på förkrossade anhöriga och avrättades på ensliga platser, där de också grävdes ned. Andra som hamnade i massgravar dog av svält, inlåsta i någon fängelsecell med hunger och desperation som enda sällskap.

Försvinnanden, avrättningar och fängslanden var en del av det skräckvälde som motståndare till Franco levde under. Historiker som Julián Casanova och Paul Preston brukar uppge att de sammanlagda offren under inbördeskriget och diktaturen för systematisk utrensning uppgår till drygt 150.000. Av dem ska två tredjedelar ha mördats av fascisterna och de övriga av republikanerna. Massavrättningar skedde på båda sidor i kriget, men medan offren på Francosidan fick upprättelse under diktaturen har anhöriga till de mördade på den republikanska sidan fått vänta i mer än ett halvt sekel på att få spåra sina kära.

Den tidigare Zapatero-regeringen antog 2007 den så kallade Lagen om det historiska minnet. Den antogs för att hjälpa offer för Francoregimen att få upprättelse, men många fann den vara otillräcklig. Speciellt efterlystes fler medel för att lokalisera de avrättade. En förening bestående av anhöriga till offer på den republikanska sidan presenterade en formell ansökan med namnen på 143.352 offer hos utredningsdomaren i federala domstolen Baltasar Garzón, som försökte driva frågan trots motstånd från alla håll. Både domarkollegor och åklagarämbetet stödde sig på amnestilagen från 1977 för att motarbeta Garzóns utredning och det slutade med att domaren själv åtalades för egenmäktigt förfarande.

Ett av de många namnen tillhörde Emilio Silva Faba, Emilio Silva Barreras farfar. Han föddes 1892 i Villafranca del Bierzo.
– Min farfar var en lärd man och han brann för frågan om allmän utbildning. Han sympatiserade med republikanerna och tillhörde vänstersidan, men var ingen extremist, berättar sonsonen.

Emilio den äldre stred aldrig som soldat, men stödde republikanernas sak ekonomiskt. En dag ringde telefonen och en man som utgav sig vara republikan bad om pengar. Intet ont anande gick Emilio med på att träffa honom. Det skulle bli det sista han gjorde i livet. Tillsammans med 14 andra män fördes han iväg ut på landsbygden. En av männen lyckades fly, men de övriga 13 kom aldrig hem igen. Emilio var en av dem som avrättades ute på fältet. Han blev 44 år. Efter lämnade han sig sin fru Modesta Santín och deras sex barn, som aldrig fick återse honom.
– Regimen använde diverse omskrivningar för att benämna de som försvunnit spårlöst och som hamnat i massgravar. De uppgavs ha ”stupat” eller på annat sätt ”avlidit i kriget”, berättar Emilio Silva Barrera.

I och med att Emilio förlorat sin egen farfar har han haft särskilt intresse i att utreda försvinnandena. Han tog 1999 paus från sitt jobb som journalist för att skriva en bok på temat. Emilio återvände till sin farfars hemby för att intervjua människor och försöka få svar på några av alla frågor. Han kom i kontakt med en man som visste var hans farfar låg begravd och skrev en artikel om sin egen familjehistoria. Den publicerades tillsammans med hans telefonnummer och det dröjde inte länge innan en arkeolog hörde av sig och erbjöd sig att hjälpa till med utgrävningen. Det kom att bli den första i Spanien som genomfördes med adekvat, teknisk utrustning.
– Tillsammans lyckades vi identifiera min farfar. Vi begravde honom intill min farmor. Det gav en känsla av upprättelse.

Upptäckten visade sig inte utgöra en punkt, utan början på något ännu större. I samband med gravöppningen började människor höra av sig till Emilio. De hade själva anhöriga som försvunnit och bad nu honom om hjälp.
– Eftersom jag fått lite kännedom om hur processen går till så ställde jag upp. Jag hade ingen aning om vilka proportioner det skulle få.

Emilio beskriver det som att öppna en champagneflaska. De anhöriga hade helt enkelt tröttnat på att vara tysta. De grundade “Asociación para la Recuperación de la Memoria Histórica”, en organisation som verkar för att återupprätta minnet för diktaturens offer. Under åren har medlemmarna organiserat ett flertal gravöppningar och anhöriga har äntligen kunnat få svar på vad som hände deras familjemedlemmar.

Föreningen har bidragit till en viktig förändring i samhället. Tystnadspakten, “Pacto del Olvido”, som upprättades efter Francos död förhindrade under många år att övergreppen under inbördeskriget och diktaturen blev föremål för granskningar. Långt efter diktatorns död 1975 fanns fortfarande ett brett politiskt motstånd mot att lokalisera och öppna gravarna.
– Före år 2000 var det inget parti, varken kommunistiskt, socialistiskt, liberalt eller konservativt som tog initiativet till att klargöra vad som hänt med de som saknades. Tystnaden har varit total. De som visste saker har tystats. Än idag finns det människor som är rädda för att berätta, säger Emilio.

Den kände kriminalteknikern Francisco Etxeberría är expertrådgivare hos Secretaría de Estado de la Memoria Democrática, det organ som ansvarar för att bevara och främja det demokratiska minnet. Han bistår vid utgrävningarna och bekräftar Emilios beskrivning.
– När vi började utforska fick vi många påhopp och blev bland annat kallade för systemmotståndare. Attackerna kom från både höger och vänster. Vi var tvungna att gå försiktigt tillväga.

Francisco fyller i:
– Extremhögern är fortfarande en stark kraft i Spanien. När vi startade höll de en relativt låg profil, men de senaste åren har de blivit ganska högljudda. De kallar vårt arbete för meningslöst och påstår att vi drivs av ren revanschlusta. Det handlar om människor som röstar främst på Vox, men även på Partido Popular.

Francisco Etxeberría och Emilio Silva Barrera poängterar att de gräver inte bara i jorden, utan lika mycket i Spaniens historia.
– Det som slagit mig allra mest under den här processen är insikten om att det här är min egen historia. Den är inte avlägsen varken geografiskt eller i tiden.

Än så länge har nästan 10.000 personer hittats i anonyma massgravar i Spanien. Francisco Etxeberría menar att det finns 20.000 offer till att gräva fram. Men de kan vara betydligt fler, då mörkertalet är stort. Många av dem som utförde avrättningarna har dött och få finns kvar som kan eller vågar ange gravarnas läge. En del har dessutom hamnat under exempelvis vägar och byggnader, vilket gjort dem oåtkomliga.
Efter Francos död utförde en del anhöriga själva utgrävningar, men de saknade kunskaper och rätt teknisk utrustning. Idag finns detta att tillgå, men ju längre tiden går desto svårare är det att säkerställa släktskap via DNA-prov.

Både Francisco och Emilio menar att Spaniens moderna historia berör hela Europa.
– Det verkliga slutet på inbördeskriget inföll efter andra världskriget, när republikanerna insåg att Europa inte skulle ingripa mot diktaturen i Spanien, menar Francisco. Franco fick sitta kvar i nästan 40 år, med övriga länders goda minne.

I samband med att Tysklands nye förbundskansler Olaf Scholz var på besök i Spanien i slutet av januari presenterade Asociación para la Recuperación de la Memoria Histórica en offentlig appell. Emilio och hans organisation vill att Tyskland ska be om ursäkt för sin inblandning i det spanska inbördeskriget. De väntar fortfarande på svar.
– Tyskland skickade både soldater och vapen som bidrog till att grunda diktaturen. Spaniens tragedi finns ingraverad i Europas svarta låda.

Spaniens upprättelse med det förgångna hänger dock i första hand på de egna makthavarna. Den nuvarande vänsterregeringen har presenterat ett omfattande lagförslag kallat Lagen om de demokratiska minnet. Meningen är att det ska gå ännu längre än Lagen om det historiska minnet, från 2007 och innehåller bland annat fler anslag för lokaliseringen av avrättade i massgravar. Många anhöriga till offren finner även denna nya lag vara otillräcklig, men för vissa grupper är den så pass ambitiös att de bromsat behandlingen av förslaget i parlamentet. Det är oklart när och i vilken form reformen slutligen antas.

Emilio poängterar att utgrävningarna i grunden handlar om upprättelse och respekt för både offren och deras anhöriga.
– Det var först när min farfar återfanns som min pappa kunde dö i ro.