“Du borde väl vara van vid kylan, du som är svensk”. Ni som har bott i Spanien ett tag, visst känner ni igen kommentaren! Spanjorerna ser oss som ättlingar till vikingarna som bor närmast i igloos och slåss med isbjörnar hela dagarna. Visserligen har ishotellet i Jukkasjärvi gjort sig känt, men i övrigt stämmer ju inte bilden av oss svenskar så bra.

Vad spanjorerna inte förstår är att svenskar går omkring hemma i strumplästen och tunn tröja. Oavsett om det är minus 30 grader ute är medeltemperaturen i hemmen sällan under 20 grader.

Icke så i Spanien. Många nordbor hävdar bestämt att de aldrig frusit så mycket som i Spanien och syftar då på inomhus. Spanska hem är på grund av sin utformning både mödosamma och kostsamma att värma. Låt vara att de är anpassade för extrem hetta tre månader om året, men minst lika stor period är husmodellen totalt felanpassad till klimatet.

Detta fenomen har givit sig tillkänna inte minst de senaste dagarna, när vi lidit extremkyla i hela Spanien. De små, dragiga fönstren, stengolvet och kakelväggarna förvandlar våra hem till rymliga kylskåp. Allt fler skaffar sig centralvärme, men det får de också äta upp det när elräkningen kommer. För många utgöra deras elkonsumtion och tillhörande kostnad ett mysterium.

I vårt hem har vi förmånen att ha en öppen spis, som vi eldar flitigt i. Veden hämtas regelbundet från släkten på landet och består huvudsakligen av olivträ och eucalyptus. Spisen står inte som den borde mitt i huset, utan i den bortersta gaveln, men duger åtminstone för att få en vettig värme i vardagsrummet. Det var dock ganska typiskt att i lördags, årets särklassigt kallaste dag, blåste det så kraftigt så det inte gick att ha brasan tänd, då all rök sögs tillbaka in i rummet.

Om det är kallt i husen på Costa del Sol, ska vi inte tala om hur det är ute i byarna i inlandet. Många spanska byar vetter mot norr, för svalare somrar, men resultatet är att i många områden försvinner solen vintertid redan vid lunchtid. Här finns ingen centralvärme, utan man trycker ihop sig vid vardagsrumsbordet och kaminen som placeras under. Den tjocka bordsduken som når till golvet dras över benen och efter ett tag kokar fötterna, medan man från midjan och upp är stelfrusen.

Det är ett mysterium för mig hur byborna lever så pass länge som de trots allt gör. Det måste bero på att de på sätt och vis är kryoniserade redan i livet!