Spanien är ett av de få länder i västvärlden som inte har en fungerande djurskyddslag. Detta beror sannolikt på att det finns starka krafter som motarbetar en sådan lag.

Dessa starka krafter består bland annat av tjurfäktningsindustrin. "La Corrida de Toros", som tjurfäktning heter på spanska rör mycket stora pengar i Spanien. La Fiesta Nacional är dock, trots namnet, inte särskilt festlig!

För de personer som har ett något så när ömsint hjärta i kroppen är hela skådespelet på arenan en makaber styggelse. Machomän som Ernest Hemingway förgyllde denna företeelse i sina böcker "Döden på eftermiddagen" och "Blod och sand". Han beskrev tjurfäktningen som om det verkligen skulle handla om en ren kamp mellan "man and beast".

De grymma gladiatorspel som de gamla romarna roade sig med tillhör historien och kan numera endast beskådas på bio. Men det barbariska skådespel som en tjur-fäktning utgör kan ses i många spanska städer och byar varje söndag eftermiddag. Walt Disneys film om tjuren Ferdinand och de löjliga tjurfäktare som svenska folket tittar på varje julafton, ger en lysande bild som borde bidra till att alla vettiga människor skulle bannlysa tjurfäktningen.

Tjuren slipad och drogad

Tjurens hornspetsar har ofta blivit avslipade i spetsform, varvid hornvidden minskas och tjuren inte kontrollerar sin stångningsförmåga (vilket är fullständigt olagligt) så att tjurfäktaren inte skall skadas för svårt om tjuren mot all förmodan skulle stånga honom. I vissa fall är tjuren även drogad med någon lugnande substans (även detta givetvis fullständigt olagligt) för att försäkra att hans kamp för livet inte blir alltför vildsint.

Tjurfäktarens hantlangare, "el picador", ofta operettaktigt utstyrda småfeta medelålders män, sittandes uppe på sin vaddfodrade häst stöter sin tunga lans i tjurens nacke och allvarligt skadar djurets nackmuskler för att sänka hornens nivå. Därefter kommer "los banderilleros" skuttandes fram och sticker in vassa hullingar för att göra tjuren illa och reta upp honom. Tjurens blod forsar ymnigt utmed hela kroppen.

Matadoren själv är en prima ballerina, klädd i pärlbroderad tajt sidendräkt, rosa strumpor och balettskor. Han fnattar runt på arenan med sin "capote" och gör vissa piruetter som kallas "verónicas" och alla möjliga andra turer och vändningar med fina namn, och låtsas vara tjurens överman. Han markerar sin makt över detta svårt sargade djur med yviga gester, knäfall, framstötta rop och stampningar i marken för att visa vilken tuff kille han är.

"El momento de la verdad" kommer då "el matador" skall sticka in sitt svärd, gömt bakom "la muleta", precis bakom djurets skalle och svärdets spets skall helst gå in i hjärtat och döda tjuren. Ofta håller han på och hugger en längre stund i det vid detta lag fullständigt utmattade och praktiskt taget medvetslösa djur som hjälplöst står där med den obarmhärtigt strålande solen i sina bländade ögon.

Förnedrande död

I många fall kommer männen med "la puntilla", kortbladiga vassa knivar som de hugger in i tjurens hjärna för att döda djuret när "matadoren" har misslyckats. När detta beklämmande och förnedrande skådespel är över släpas tjurens blodiga kropp ut från arenan på det mest vedervärdiga och vanvördiga sätt genom sanden, dragen av hästar eller åsnor.

Det finns så många fina exempel på spansk kultur som barnen kan delges. Sången, dansen och musiken i detta land är helt enastående vacker. Landets konst, litteratur och matkultur är mycket rikhaltig, både från förr och nutida. Varför inte ta med eleverna på ett upplyftande nöje, istället för på en tragisk eftermiddag där ett oskyldigt djur plågas till döds inför publikens jubel?

En stor del av spanska folket är numer helt emot detta makabra skådespel, vilket de anser ger prov på en själadödande råhet både hos de som utövar den och de som betalar dyra biljetter för att se på eländet. Sociologiska forskningscentret i Spanien (C.I.S.) har fastställt i sina undersökningar att mindre än 40 procent av spanska folket tycker att tjurfäktning är en tradition som bör vidmakthållas.

Turister som kommer hit och går och ser en tjurfäktning som del av reseprogrammet reagerar ofta inför den grymma aspekten av detta skådespel och många väljer att inte återvända. En del tyc-ker det är tjusigt och om detta enbart är en smakfråga är svårt att avgöra utan ingående diskussioner i ämnet.

Barbro Nordkvist, Marbella

Kommentera insändaren.

© Sydkusten Media S.A.