Här finns två huvudtyper av Spaniensvenskar. Den första är den som Lönegren kallar ”kverulanter”. De ser på Andalusien lite von oben och missar aldrig ett tillfälle att påpeka fel och har då Sverige som rättesnöre. Den andra gruppen vill jag kalla den svärmiska. De ääälskar Spanien och tycker att kverulanten borde klamra sig fast på första plan till Sverige.

Det hela är så banalt att det känns pinsamt att påpeka det. Sverige har en massa fördelar framför Spanien som i sin tur har en massa fördelar framför Sverige. Likaså är det med nackdelarna. De som bara påpekar det ena landets fördelar eller nackdelar blir bara tjatiga, tröttsamma och framför allt oärliga. Men Don kustsvensk har inte fel i allt.

De svärmiska är enligt min mening de mest komiska. De går på kurs och lär sig dansa sevillana, äter paella, dricker sangria, och tycker det är fånigt att äta svensk mat när man bor på Costa del Sol. (Va fan är det för fel på köttbullar och Renat?).

De leker spanjorer och blir outhärdliga med sitt evinnerliga kramande och pussande. Jag kan acceptera en puss på kinden av en liten señorita men inte att en stor svensk tant suger ut mina trumhinnor så jag blir lomhörd. Vi kan inte bli spanjorer hur gärna vi än vill och epigoner är alltid fåniga. (Basker är en käck huvudbonad på en spanjor men den får svensk att likna en pormask).

De svärmiska accepterar allt i sitt nya hemland. Meningslös byråkrati, mañanamentalitet, hantverkare som inte gör det som de lovat. Allt sådant finner man bara charmigt. ”Nu är vi i Spanien och då får man ta seden dit man kommer.”

Det är, märkligt nog, de svärmiska som gnäller mest på sitt gamla hemland som de kallar förmyndarsamhälle och pensionärsland. De skäller på svensk politik, byråkrati, myndigheter, skatter och fan vet allt. I Spanien finner de sådant charmigt som de skulle ha skällt sig hesa på om det förekommit i Sverige.

De säger att vi är gäster här. Skitsnack! Vi som är skrivna här och gör rätt för oss genom skatter och avgifter har självfallet rätt att påtala fel och brister i samma utsträckning som de infödda eller som invandrare har i Sverige. Vettiga seder skall man acceptera men sånt som är fel skall man kritisera var man än befinner sig.

När man gräver ner ledningar av PVC bland stenskärvor så att mer vatten läcker ut i marken än vad hushållen förbrukar. När man sätter upp kakelplattor med en klick stor som ett tuggummi. När man bara struntar i att komma på avtalad tid. När husbyggen kan dra ut flera år utöver utlovad tid. När brev och paket kan ta flera veckor. När Sevillana levererar el med ständiga avbrott och strömspikar så att livslängden på all elektrisk apparatur halveras. När man inte upptäckt att en altan måste luta åt rätt håll för att vatten skall rinna av. När man inte har evakuering på avloppen, cirkulationspump på varmvattnet och ventilation i våtutrymmen. När allting möglar på grund av byggfusk och så vidare.

Då har vi inte bara rätt att klaga - utan även skyldighet. Det är konstruktiv kritik som för samhället framåt. Inte menlösa och välvilliga sangriapimplare som spelar bridge och golf eller reser i grupp till någon industri för att dricka olja. (Varför anordnar man inte i Sverige pensionärsresor till avlägset belägna producenter av matfett så gamlingarna får käka lite margarin?).
Jag vet snart ingen, bland de cirka tvåhundra bekanta jag har på kusten, som inte blivit utsatt för kriminella handlingar som rån, väskryckning, inbrott i bil eller bostad. Är det kanske bara en del av den andalusiska charmen eller någonting man bör kritisera?

Låt oss ta tillvara det bästa ur båda kulturerna. Vi har mycket att lära av andalusierna. Att njuta av livet och ha lattjo-lajbans till exempel.