Du började Din artikel med ”Skådespel, jippo, folkfest och tradition. Eller djurplågeri.”. Visst det är allting. Skådespel, jippo, folkfest och djurplågeri med traditionen som skyddsmantel. Det sorgliga är väl att den politiska ledningen fortfarande 2005 tycker att det är så viktigt att bjuda folket på skådespel även om ingrediensen i skådespelet är djurplågeri.

Spanjorer njuter tydligen av att se på när djur plågas till döds. Finns det kanske också en koppling till de funderingar som ”Don Kustsvensk” hade i sin artikel om spanjoren i trafiken – det han kallar ”Stålmanssyndromet”? Med dödsförakt kastar sig tjurfäktaren ut på tjurfäktningsarenan och med samma dödsförakt kastar sig spanjoren ut i trafiken.

Har ingen chans
Det som är vackert under en tjurfäktning är när tjuren stormar in på arenan. En sådan utstrålning och en sådan uppvisning av styrka! Alla blivande plågoandar flyr till sina skrank. Tjuren behärskar scenen och letar efter någon att spetsa på sina horn. Det som är så sorgligt och som gör att åtminstone jag blir så illa berörd är när samma tjur står inträngd mot arenans vägg omgiven av sina plågoandar, utmattad och med blodet forsande i väntan på döden.

Det är mer regel än undantag att matadoren misslyckas med sitt första försök att döda tjuren. I slutet av förra sommaren såg jag en tjurfäktning där matadoren körde in sin värja fem gånger i tjurens kropp – en gång missade han så grovt att värjan gick rakt in i buken. Tjuren ville ändå inte ge upp utan matadoren försökte då med dolkstöt i hjärnan. Tre gånger fick han genomföra det innan tjuren äntligen gav upp.

Det är svårt att förstå hur människor kan njuta av att se djur plågas till döds. Nu börjar spanjorerna själva tydligen fundera över tjurfäktningens vara eller icke vara och börjar svika ”los toros”. Det är då lite tragiskt om arenan istället skall fyllas av utlänningar. Din artikel, Carin Osvaldsson, kan bidra till att ett sådant intresse väcks.

Sune Larsson
Estepona