Skribenten Barbro Alving skrev för många år sedan följande apropå synen på trafiksäkerheten i Sverige vid den tiden:
“Om jag tar en bilkofångare och slår min granne med den så att han blir svårt skadad eller avlider blir jag anklagad för dråpförsök eller dråp, alternativt mordförsök eller mord. Sätter jag samma kofångare på min bil och genom ovarsam bilkörning förorsakar min grannes död betraktas det som en trafikolycka och jag slipper undan med böter eller några månaders fängelse. Frågan är: Vilken är skillnaden för min granne?”

Myndighetsförakt
Primärt är synen på värdet av ett människoliv grunden för för hur vi betraktar behovet av rättsskipning i vårt samhälle och i slutändan också hur vi betraktar behovet av trafiksäkerhet I Spanien har myndigheter ett grundmurat dåligt förtroende hos den spanska allmänheten. Anledningen till detta kan vi inte lämna därhän och detta är uppenbar för alla som har kunskap om den spanska historien de senaste århundradena.

Den katolska kyrkan och diverse mer eller mindre provinsiella kungahus har förtryckt det spanska folket under århundraden vilket inte ökat spanjorens respekt för överheten. Ej heller folkets vilja att samarbeta med myndigheter.
Francodiktaturen kan härtillvida betraktas som ett mellanspel i kampen mellan översåtar och undersåtar men den har inte befrämjat samarbetsklimatet i landet.
Upplysningskampanjer från trafiksäkerhetsmyndigheterna betraktas därför med den största skepsis av allmänheten speciellt med tanke på att man i Spanien i praktiken inte kan ställa staten till svars för olycksframkallande brister i exempelvis väghållning och trafikinformation.

Brist på självkritik
För inte så länge sedan tillfrågades den ansvarige för trafikinformationen i Málagaprovinsen om läget på informationsområdet. “Hur var det till exempel med synligheten och placeringen av varningstavlor på vägarna? Hade man inte fått in många klagomål om detta“? Jo svarade den ansvarige, visst fick man in många klagomål men det var bara gnäll, för den ansvarige visste att alla varningsskyltar i provinsen var placerade på rätt ställe och var väl synliga“.

Vi som vägtrafikanter har väl kanske en något annan uppfattning om sanningshalten i detta. Hur bemöter man en sådan myndighetsattityd? Jo genom tystnad eftersom man lärt att i Spanien käftar man inte med myndigheter.
Trafikpolisens uppträdande främjar inte heller samarbetet. Den som tvivlar kan ju företa ett studiebesök på Málagas flygplats och se hur polisen “hjälper” vilsna privatbilister att lämna eller hämta flygpassagerare. Jag har bevittnat hur en handikappad man hindrats från att stiga in i en privatbil av en polisman eftersom bilen enligt polismannen stannat på “fel” ställe. Den handikappade mannen fick släpa sig 300 meter till ett plats där bilen fick stanna. Jag har själv vid tre tillfällen tvingats köra över en vägbana full med glassplitter av trafikpoliser trots faran för punktering och åtföljande olycka.

Ingen samordning
Sune Larssons idé med att tillämpa svensk trafiksäkerhetsarbete i Spanien är mycket lovvärd men i praktiken inte så enkel att genomföra eftersom man måste ta hänsyn till den mentala miljö som råder i det spanska samhället i synen på samarbetet mellan myndigheter och enskilda. Därtill kommer en ganska stor oförmåga hos de spanska vägmyndigheterna att bedriva förebyggande trafiksäkerhetsarbete. Med det menar jag att man inte har förmågan att bygga bort trafikfällor. Detta mest beroende på det näst intill obefintliga samarbetet mellan kommunerna och trafikmyndigheterna när man utvecklar nya bostadsområden och vägar.

Men Sune, låt oss inte förtröttas. Låt oss båda i våra respektive hemkommuner lista ett antal trafikfällor som går att bygga bort. Med denna lista i våra händer går vi till kommunalhuset och ber att få åtgärder vidtagna. Man måste börja bygga från grunden.

Bjarne Ritzén
Calahonda