Spanien består av mer 40 miljoner innevånare, som både påverkar och påverkas av ekonomin. Det förefaller minst sagt kallsinnigt att bedöma den ekonomiska situationen baserat enbart på siffror som den ekonomiska tillväxten, BNP och antalet nya anställningskontrakt.

Är inte siffran över antalet personer som förlorar sina jobb lika viktig? Och varför de förlorar sina jobb?

Vet vår regeringschef, Zapatero, hur det förhåller sig i vårt land? Har han kanske tappat verklighetsförankringen? Numera umgås han ju mest med högt uppsatta politiker och tjänstemän, som i sin tur saknar förankring i vårt samhälle. Företagare och bankdirektörer. Har de verkligen koll på det dagliga livet i Spanien? Känner de till vilka bekymmer den breda allmänheten har?

Anställningsvillkoren blir allt hårdare och om du inte är chefen till lags riskerar du sparken. Vem betalar då på hypotekslånet? Vem ska då köpa mat till din familj och dina barn? Resultatet är att du är livrädd på jobbet.

Arbetsdagarna blir allt längre. Oftare tio timmar än åtta och sex dagar i veckan, snarare än fem. En normal arbetsvecka överstiger som regel 45 timmar. Det är visserligen olagligt, men ingen bryr sid i det här landet. Redan vid den första anställningsintervjun är detta villkoren som du ställs inför.

Fräckt? Oförskämt? Tyvärr är det “normalt”. Dessutom klagar inte den anställde. Han har ett hypotek att betala. Han sväljer villkoren och som ett fån arbetar han utan att många gånger ens reflektera över sin situation. Dubbelt skift, eller tio dagars arbete i sträck. Bara att buga och bocka. Det är chefen som bestämmer och en spansk macho klagar väl inte. Och chefen vet att utnyttja situationen, var så säker.

Tror regeringschefen och de olika ministrarna verkligen inte att detta får konsekvenser? Tror de att det enbart rör sig om enskilda händelser? Många skulle vilja tro det. Verkligheten är dock en annan. Jag har haft tillräcklig mycket kontakt med folk och insyn genom åren för att veta vad jag talar om. Helt klart är att situationen inte diskuteras varken av politikerna eller företagarna. Företagsledarna brukar för övrigt inte ens veta om vad som sker i deras egna bolag.

Men jag frågar mig vilka konsekvenserna blir. Fast egentligen är det ganska uppenbart. Å ena sidan går arbetarna i väggen. Bristen på vila, ångesten, stressen och irritationen leder i sin tur till sömnlöshet, depressioner och utbrändhet.
Enligt en artikel som publicerades i maj i tidningen “Qué” bedöms stress av EU vara den näst vanligaste arbetssjukdomen, efter muskel- och ledbesvär. Stressen kostar det europeiska sjukvårdssystemet svindlande 20 miljarder euro om året.

Vice ordföranden i Málagas företagsorganisation CEM, J. González de Lara, citerades i en intervju i tidningen SUR 26 augusti i år: “En utbränd arbetare är i de allra flesta fall ett misslyckande av företaget.

En annan ofrånkomlig fråga är hur många utsugare det egentligen finns bland företagarna. Förutom de redan nämnda övertrampen, måste man ange den stora mängden som arbetar utan kontrakt, som tvingas skriva på regelvidriga kontrakt, de företagare som inte betalar in de sociala avgifterna för sina anställda, som ej betalar övertidsersättning, ej respekterar reglerade arbetstider och vilodagar och som konsekvent överbelastar sina anställda genom att inte anställa tillräckligt med personal.

Några siffror: Under förra året upptäcktes inte mindre än 23 procent olagliga anställningskontrakt, av de drygt 4 000 som undersöktes. Enligt en rapport från fackföreningen CC.OO. skulle hela 56,3 procent av de 325 företagen som inspekterades ha brutit mot normerna, i en eller annan form.

Så frågar jag mig på nytt. Varför debatteras inte dessa händelser öppet? Varför ifrågasätter ingen den brådska som råder i alla sammanhang och som leder till sämre arbetsmiljö, sämre service och sämre produkter? Är det möjligtvis för att det är olägligt, som det inte tas upp? Mot denna bakgrund är det väl knappast troligt att produkter “Made in Spain” ska ha någon succé.

En annan intressant fråga är varför produktiviteten i Spanien är bland den lägsta inom EU. Detta är siffror som aldrig kommenteras av regeringen. Då är frågan om inte myndigheternas halvsanningar snarare är lögn, än verklighet.

Det är dags att kräva att Herr Zapatero och många av hans ministrar kliver ur sin grotta. Att de öppnar ögonen och lyssnar och för guds skull tar reda på vad som sker ute i världen. Ingen kan vara expert på allt. Därför borde politikerna lyssna på dem som verkligen är experter. Och inte på de pseudo-experter som säljer sig till högstbjudande.

Varför är det så få som läser tidningar och bilagor som söndagsdelen i SUR “El Semanal?” Som följer debattprogrammen på tv eller kritiska program som “Espejo público”, “España directo”, “La mirada crítica”, med flera?

Om regeringschefen och hans stab inte vet vad som verkligen sker i landet är det inte bara till skada, utan direkt farligt. Ignorans måste ändå anses vara en av de allvarligaste egenskaperna.

Situationen blir inte muntrare om vi beaktar frågor som kärnkraften, växthuseffekten, terroristpolitiken, undervisningen, alkohol- och drogmissbruket, våldet i skolorna, trafikolyckorna med mera.

En regering som vill lyckas måste ha kännedom om verkligheten. Den behöver också sunt förnuft (något som idag är mycket sällsynt) och vara konsekvent i sitt agerande. Vi efterlyser mindre lögner, mindre hyckleri, mindre halvsanningar, mindre tvetydigheter, mindre spel för galleriet och mer substans. SNÄLLA!
Kära läsare. Tror du inte att förr eller senare får vi betala priset för ovan nämnt?
Tror du inte att vi faktiskt redan gör det?

Enligt min uppfattning kan detta inte sammanfattas med siffrorna för exempelvis den ekonomiska tillväxten, om den så skulle vara på fyra procent. Verkligheten, världen, är betydligt mer komplicerad än så.

Francisco López
Översättning: Mats Björkman