Jag har funderat fram och tillbaka flera dagar på ämnet för veckans kolumn. På min idélista finns flera övergripande ämnen som jag vill grotta in mig i; jämföra spansk och svensk barnuppfostran, skriva en kärleksförklaring till den äldre spanska generationen, reflektera kring spanjorernas starka självkänsla men dåliga självförtroende. Men efter att min hjärna surrat runt ett tag, landar jag hela tiden i nuet. Jag vill verkligen inte bara tänka på virus och restriktioner, men pandemin påverkar just nu minsta beståndsdel i våra liv. Det är svårt att tänka bortom nu. På helt andra saker.

Jag tror väldigt många med mig lärt sig att leva i nuet det här året. Det finns liksom inget annat. Enda sättet att hantera ovissheten, är att fokusera på det som är precis här och nu. Det mesta är bra. Som sagt, skolan är öppen, jag kan jobba, vår vardag fungerar. Hösten har äntligen kommit på riktigt till Costa del Sol, jag har möblerat om för att kunna elda i kaminen och beställt hem 250 kilo ved. Jag njuter av hundpromenader, unge och djur i mitt trygga hem. När jag skriver det här är det Thanksgiving och det finns onekligen mycket att vara tacksam för.

Men jag är också skör. Vissa dagar blir ensamheten mer påtaglig. Små bekymmer blir större än vad de är för att de får ta för stor plats i en inrutad vardag utan överraskningar och framför allt utan distraktioner. Jag trivs oerhört med lugnet. Älskar att skrota runt i mjukisbyxor utan större krav på att vara social och göra upp en miljon planer. Men balansgången är hårfin. Små motgångar kan kullkasta känslan av livskvalitet på ett litet ögonblick. För ingen annan finns här att spegla sig i.

Vi kan inte fira jul med familjen i Sverige i år. Julklappar ska inhandlas och skickas, utan att jag får lämna min kommun där det varken finns köpcentrum eller postkontor som har öppet mer än en stund på förmiddagen. Vårt Nintendo Switch har gått sönder och måste skickas iväg på obestämd tid. Det är ingen katastrof, men det är ett av våra sätt att umgås. Varje gång jag går utanför dörren måste jag gå igenom om jag har id-handling, diverse intyg beroende på vart jag ska och munskydd såklart. När jag går ut med hunden bryter jag mot lagen om jag tar gatan ned till höger, vår vanliga runda genom kvarteret. Risken att göra fel finns hela tiden där.

Men såklart fungerar det. Det är ingen uppoffring. Eller jo det är det. Men jag gör den gladeligen om det kan vara till hjälp för någon. Och innan någon nu ryter ifrån att jag väl inte måste handla julklappar på köpcentrum utan ska gynna de lokala småbutikerna, så håller jag fullständigt med. Men för en arbetande, ensamstående mamma finns inte alltid tiden att leta sig runt till småbutiker i en kommun utan egentlig stadskärna. Förlåt. Det blir onlineshopping och jag tappar bort mig i vad, till vem och när det kommer hit för att jag sedan ska kunna skicka vidare.

Mest tyngd känner jag nog av att hela ansvaret för att min son får en jul att minnas med rätt ingredienser och härlig stämning, ligger på mig. Jag kan inte luta mig tillbaka och tänka att det får bli lite som det blir fram tills vi åker till Sverige för där landar vi alltid rakt ned i julmyset. Inte i år.

Jag har gjort en lista. Över att vi inte får missa julkalendern, vi ska baka pepparkakor och lussebullar, göra apelsingirlanger, lyssna på julmusik, köpa en riktig gran för första gången. Förhoppningsvis säljer de granar någonstans i vår kommun. Julslingor och stjärna ska upp i november och jag ska göra egen glögg.

Listan skrev jag redan i början av november. Sedan blev det 25-gradigt och jag var inte så sugen på glögg. Men nu så. Nu är jag redo att gå ”all in”. Låta julen överskugga Covid-19.

Jag har bara i-landsproblem och det finns mycket att vara tacksam för. Hur har du det just nu?