Mig veterligen är det även väldigt sällsynt att Spaniensvenskar byter kommun. Har man väl hittat sin plats, stannar man där. Det förekommer så klart, men tillhör inte vanligheterna. Med ett enda undantag. Málaga stad. De senaste åren har det uppstått en rörelse som förenar i alla fall svenskarna på Costa del Sol, oavsett de bor i Nerja eller Marbella. Málaga stad drar. Det tog några decennier för svenskarna på kusten att hitta dit, men nu finns ingen ände på kärleken till denna oslipade juvel. Som för övrigt blir allt mer slipad!

Vissa unnar sig ytterligare ett boende, en stadslägenhet för långhelger med restaurangbesök och konserter. Andra har tröttnat på sina mer svensktäta områden och byter miljö helt. Mot något de upplever som mer genuint spanskt, med större kulturellt utbud och inte minst en plats där man faktiskt inte ens behöver äga en bil. Tio minuter med tåget från flygplatsen, gångavstånd till det mesta och en väl fungerande kollektivtrafik. Dessutom behöver en som storstadsbo i Málaga varken avstå från golf, strand eller berg att vandra i, de är lika nära som någon annanstans på kusten.

Málaga är som sagt undantaget som bekräftar regeln. I övrigt är svenskarna ovilliga att flytta på sig. Ni som en gång valde Nerja försvarar ert val med näbbar och klor. Finns det ens något annat? Det samma gäller med all säkerhet er som bor i orterna längs sydvästra delen av kusten. I diskussioner räds folk inte heller att ta fram vad de upplever som negativt med de andra orterna. Det kan bli riktigt hätskt! För att inte tala om den stora tvisten, den mellan Costa del Sol och Costa Blanca.

Som före detta mäklare i Spanien, som jobbat i ett flertal spridda orter på Costa del Sol, ska jag dock avslöja en hemlighet. Rent objektivt är ingen ort bättre än den andra. Skillnaderna är väldigt små. Det handlar om var vännerna bor och helt enkelt om var man bestämt sig för att slå ned rötterna.

Själv gjorde jag en omvänd resa. Jag flyttade först till Málaga, på tiden när kustsvenskarna ännu inte satt sin fot där. Vi talar knappast forntid, men svenskarnas närvaro i provinshuvudstaden är faktiskt ett relativt nytt fenomen. Efter åtta år lämnade jag staden för att bli kustbo. För mig personligen handlade det mest om att jag var trött på att bo just i en stad och hade troligen kunnat sluta lite varstans. Det blev Benalmádena av en slump och givetvis råkade det vara bästa kommunen på kusten!

I veckan lyssnade jag på en podd som tog upp rastlöshet som en konsekvens av att ha flyttat runt mycket i barndomen och längtan efter att komma till ro. Jag har flyttat fler gånger i mitt liv än jag kan räkna. Om jag gör ett försök, får jag ihop 18 gånger under mina första 25 år, men missar säkert något ställe. I Spanien har jag flyttat mellan åtta bostäder på 17 år. Om några veckor har jag bott i mitt radhus i sex år, vilket gör det till den plats jag bott på längst sammanhållande tid hittills i mitt liv.

För mig botades rot- och rastlösheten av det faktum att det inte finns hyreslägenheter i Spanien på samma sätt som i Sverige. Även om jag aldrig blivit utkastad utan alltid själv valt att flytta, så skapade känslan av att det inte var jag som bestämde, en slags ständig oro och oförmåga att boa.

När jag väl landade i mitt första egna hem, infann sig ganska snabbt känslan av att här blir jag kvar, nu får det räcka. Inget är perfekt och det gör inget, det är mitt hem och vi växer tillsammans. Jag känner inte längre någon längtan efter att flytta för sakens skull, för att prova hur det är att bo i en annan slags bostad, i ett annat typ av kvarter. Att det är så dyrt att byta bostad i Spanien gör väl sitt till. Men även om det säkert vore bra för marknaden med större ruljangs, upplever jag att folk har ett större lugn när de slipper göra bostadskarriär, ovanpå allting annat. Ett hem blir vad man gör det till. God jul!