Om respekten för de äldre många gånger haltar i Sverige, är det tvärtom i Spanien. Och denna respekt genomsyrar det mesta i samhället och familjelivet. Den har inte minst, utgjort ramen i Spaniens coronastrategi. Det handlar inte om en distanserad, underdånig, artig vördnad som skulle komma sig av rädsla för auktoriteten. Det handlar helt enkelt om kärlek.

Regeringschefen Pedro Sánchez hänvisade, när han utlyste den första nödsituationen i mars, till att det var de äldre som tog hand om Spanien under den förra finanskrisen. De höll uppe landet då och var nu de värst drabbade av viruset. Det var en självklarhet att skydda dem till varje pris.

Och min väninna sjuksköterskan svarade mig häromdagen på en kommentar om hur många svenskar anser att de som dör av Covid-19 främst är äldre som ändå snart ska dö: ”Det är inte ”äldre”, det är våra äldre, våra föräldrar, far- och morföräldrar. De har tagit hand om oss och vi är skyldiga att ta hand om dem. Det handlar inte bara om att de ska dö. Ingen vet hur många år till någon skulle kunna få. Är tio eller kanske 20 år till inte värt något? Det handlar också om att få ett värdigt slut.”

Men vad jag ville skriva var egentligen inte ett försvarstal till varför äldre i Spanien skyddas med alla medel från att dö i Covid-19. Jag ville sjunga en lovsång till en generation som enligt mig har något alldeles unikt. De äldre spanjorerna – för att vara tydlig så talar jag främst om dem som är minst 70, egentligen över 80 – har i vissa fall gått igenom ett inbördeskrig, en efterkrigstid, en diktatur, en omtumlande omställning till demokrati. De utgör en länk till en annan tid, en annan värld. Och nu chattar de med barnbarnen på smartphones. Tänk vilket liv de levt. I mina svenska ögon är det inte ett liv, det är minst tre!

Det skulle kunna göra klyftan till de yngre än större, än till exempel i Sverige, där utvecklingen visserligen varit omfattande de senaste 70-80 åren, men inte alls i samma omfattning. Men trots att spanska ”abuelos” knappast är utan fördomar om de yngre, går kärleken och viljan att ge barn och barnbarn allt de inte själva hade, alltid före allting annat.

Många är de gånger jag raljerat över vuxna spanjorer som bor kvar hos sina föräldrar. Men ingen av dem har bråttom att frigöra sig från varandra. När jag var i 20-års åldern satte jag friheten först av allt och jag kunde inte förstå hur någon kunde prioritera att köpa en bil framför att skaffa sig ett eget boende. Men de äldre spanjorerna dömer inte, de låter de unga göra som de vill, de låter dem både ha kakan och äta upp den. De unga får sin frihet samtidigt som de har kvar tryggheten i form av en säng och mat på bordet.

De unga spanjorerna – och då talar jag egentligen om alla under 60 – är bortskämda. De tar mycket av denna kärlek och grundplattform för givet. Men det finns inga unga spanjorer som inte är medvetna om vad de fått från sina äldre. De tar det för givet, ja, men de ser det. Tydligt och klart. Och de är beredda att ge det vidare. Till sina barn och barnbarn. Och de lider något fruktansvärt av att förlora sina äldre utan att ens få säga adjö.

Nu är jag inte längre i 20-års åldern och jag värderar inte min frihet högst av allt. Jag värderar i högre grad den trygghet som familjen och den villkorslösa kärleken ger. Jag ser hur den rent praktiskt räddar människor i kris. Hur den kan vara den enda bärande pelaren i ett land som kanske annars skulle slås i spillror.

Den äldre spanska generationen var curlingföräldrar långt innan begreppet uppfanns. Och även om effekterna kan kritiseras så tror jag personligen att de som curlas (på rätt sätt), snarare än att bli egoistiska, får med sig generositeten och tryggheten. Barn gör inte som deras föräldrar säger, barn gör det som föräldrarna gör.