För 17 år sedan lanserade den andalusiska turistmyndigheten en omfattande nationell och internationell kampanj som levde under flera år. Slogan var ”Andalucía te quiere” (Andalusien älskar dig) och ackompanjerades av tonerna från ”Ahí estas tú” med gruppen Chambao, som är från Málaga.

Den sammanföll ju ganska väl med att jag själv kom hit och kanske är det därför den etsat sig fast. Men inte bara. Det handlar också om att den mitt i prick förmedlar vad Andalusien är för mig. Förutom bergen, vidderna, stränderna, den tusenåriga kulturen, känslan av att vara älskad och välkommen hit.

Precis som det i Sverige finns en slags schism mellan de skånska ”bönnerna” och de snobbiga huvudstadsborna, är det många spanjorer som ser ned på Andalusien och framför allt andalusierna. På samma sätt som 08-orna intar Båstad sommartid men inte vill ha något med skåningarna att göra, beger sig Madridborna till Marbella eller Tarifa och betraktar klimatet och stränderna som sina, medan de fnyser åt ”los catetos”, de andalusiska ”bönnerna”.

Jag har alltid haft svårt att förstå detta nedsättande synsätt, då jag enbart kan se gästvänligheten, inte ”bonnigheten” i negativ bemärkelse. Andalusien är traditionellt en jordbruksbygd, har länge varit och är fortfarande en av de fattigaste regionerna i Spanien. Ändå är invånarnas grundinställning alltid att dela med sig. Andalusierna förtjänar inte förakt utan upphöjning för sin äkthet, kämparglöd, jordnära livsstil och prestigelöshet.

Vi som kommer utifrån ser det. Det är hit vi reser och det är i Andalusien vi förälskar oss. Folket är en stor del av det. Vi älskar inte Andalusien andalusierna till trots, utan tack vare dem. Jag önskar att resten av Spanien kunde se det.

Under några år saknade jag känslan av vad jag kallade ”riktiga städer”. Världsstäder med sjudande ekonomi, kultur och societet. Med kostymer, skyskrapor, rulltrappor, flärd och fläkt. Jag fick för mig att Madrid kunde erbjuda det jag var ute efter. Stora breda avenyer, en annan slags arkitektur. Långa, viktiga människor med näsan i vädret och finansiell kapacitet. Effektivitet.

Denna glorifiering ställdes på sin spets när jag för ett antal år sedan befann mig i urvalsprocessen för en tjänst på svenska ambassaden. De valde inte mig, men jag var en av åtta och jag var tvungen att reda ut för mig själv om jag ville flytta eller ej. Och redan innan jag fick nobben hade jag faktiskt kommit fram till att jag inte ville.

Flera tusen euro i månaden i hyra eller flera timmars pendling varje dag. Föroreningarna. Det stod i kontrast till livskvaliteten i Andalusien. Det något enklare livet som dock karakteriseras av att det går att andas. I både bokstavlig och bildlig bemärkelse.

Ett av mina tydligaste minnen av kärleken till Andalusien, var en av de första gångerna jag gjorde en roadtrip i Spanien. Det var mitt i sommaren. Jag hade kört till Madrid för att tillsammans med en kompis se Depeche Mode i Valladolid. Därefter besökte vi ett antal byar i León. Det var en väldigt mysig resa. Men när vi kom tillbaka till Madrid satte jag mig i min bil direkt och körde. Hem.

Spanien är fantastiskt men jag hade en enorm hemlängtan. Jag kunde inte andas den torra varma luften. Jag minns ännu skillnaden när jag körde över gränsen till Andalusien. Känslan av att kunna andas igen. ”Andalucía te quiere”. Så kändes det.

Ett annat tidigare minne var när jag besökte Barcelona som avslutning på min språkvistelse i Málaga 2003/2004. Jag älskade Barcelona, har återvänt flera gånger och tycker det är en underbar stad. Men det var Europa. Málaga då var något annat. Idag är Málaga visserligen också en modern europeisk stad. Men själen är fortfarande den av en andalusisk by. Och Andalusien är unikt. Tack vare sitt folk. Må detta aldrig försvinna.