Min son är född 2013 och det var först påsken 2020 som jag berättade för honom om Blåkulla. Vi klädde ut oss till påskkärringar och tog selfies medan jag förklarade hur svenska barn går runt och ber grannarna om godis. Han var inte särskilt glad över att jag gjorde detta avslöjande ett år då vi inte ens fick gå utanför dörren.

Vi grillade korv i trädgården och jag gjorde en skattkarta till påskägget som påskharen gömt. Det är trots den märkliga situationen förra året, nog den påskigaste påsken jag firat på många år. Och när det gäller korvgrillning och skattjakt lär vi nog köra en favorit i repris. Det blir nog ingen dörrknackning i år heller.

Jag hänger dock faktiskt upp mammas pynt år efter år, oftast längs med trappräcket, eller i form av en girlang i vardagsrummet. Varje år tillkommer något litet pynt från Sverige som mamma med möda inhandlat och skickat med posten. Nästan alltid följt av bekymmer huruvida det ska komma fram i tid, eller över huvudtaget. Mamma är den enda personen jag känner som skickar post. Det gör hon plikttroget vid alla högtider och födelsedagar. Och så fort hon lagt det på lådan, så börjar hon fråga om det kommit fram.

Förra året skickade hon inget. Hon hade nämligen skickat en annan liten present några veckor före påsk. Detta trots att jag avrådde henne och förklarade att det rådde nödläge, att gränserna i princip var stängda, att vi inte fick gå utanför dörren och postens öppettider var begränsade till ett minimum. Mamma lyssnade inte på det. Att skicka post är en rättighet och en nödvändighet. Pandemi eller ej. Sex veckor senare kom det lilla paketet fram. Det innehöll bland annat choklad och vid det laget var det sommarvarmt i Spanien. Så ni kan ju bara tänka er hur paketet och innehållet såg ut.

Numera frågar hon mig först om posten fungerar och i år kom det lilla påskpaketet fram på mindre än en vecka. Vad det är i vet jag inte än eftersom vi inte får öppna det förrän vi ska påskpynta.

Samtidigt som jag känner att påsken på något vis är överflödig och traditionerna lite för lösa i kanterna för att riktigt ta tag i mig, så måste jag erkänna att jag uppskattar friheten och kravlösheten i detta. Det bjuds på både ledighet, godis och tillstånd att laborera med egna idéer. Ganska ultimat egentligen. Så precis som julen 2020 kändes viktigare än någonsin, så får denna andra pandemipåsk bli ett tillfälle att styra upp något festligt. Allt som livar upp den ständiga vardagen är välkommet.

Samtidigt saknar jag Semana Santa intensivt. Sedan min första påsk i Málaga 2004, är det en tradition och en högtid som berör mig. Inte alls av religösa skäl utan för, ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad det är, men det är starkt. Troligtvis handlar det om att Semana Santa i Málaga, precis som klichéerna gör klart, handlar om en fest för alla sinnen. Man kommer inte undan. Trummorna som mullrar i bakgrunden över hela staden, eftermiddag, kväll och natt. Rökelsen som lägger sig som ett moln över gamla stan, smyger sig runt hörnen och möter en i varje gränd.

Trängseln, folkvimlet, andra människor. Tänk er. Närhet. Häromdagen fick jag upp en video i min telefon från julträngseln i Málaga i december 2019. Ni vet hur jag berättat att jag är lite av en eremit och inte lider nämnvärt av det sociala avståndet. Men då föll nostalgitårarna ned för kinderna. Människor. Tillsammans. I en gemensam kollektiv gungning. Den ständiga rörelsen från bar till bar, från gathörn till gathörn. Överallt träffar man på någon vän eller bekant. Kindpussar. Kramar. Vibrationen i gatorna efter de tunga processionerna.

Skådespelet som är mer av allt man någonsin kan föreställa sig av den gatuteater som det på sätt och vis är. Smakerna. Av sött Málagavin, tapas och salta solrosfrön.

Semana Santa är fullt allvar men som alltid i Spanien handlar det till syvende och sist om att vara tillsammans. Det är en lika speciell som inkluderande högtid. Stänger inte ute någon, oavsett tro eller bakgrund. För andra året i rad är processionerna inställda. Vi får leva på minnen och skapa nya anpassade traditioner. Och ladda för 2022, då tar vi revansch.

Jag vet att det inte är påsk än, men nu tycker jag vi drar ut på njutet och fyller hela veckan med allt som är gott och härligt! Grillade sardiner, syrliga boquerones, cayennepeppriga räkor, kallt Albariño i glasen, tulpaner, choklad och färgglatt pynt! I Spanien är Semana Santa också upptakten till sommaren, så vad säger ni, ska vi ta årets första dopp?

Glad påsk!