Det kom upp lite på skoj, eller det var så jag tolkade det i alla fall. Sedan insåg jag att det var allvar. Jag försökte slingra mig och drog ursäkter om tidsbrist och pedagogiska brister, men det var som om det inte tog. Så jag gick med på att förutsättningslöst ta en kaffe. Det kunde jag ju knappast vägra med tanke på att vi är vänner. Jag tog med mig block, penna och en bok om svenska alfabetet. Jag hade i huvudet föreställt mig hur jag skulle inleda på svenska direkt, hur vi skulle gå igenom svenska vokalljud och de vanligaste hälsningsfraserna.

Men det tog någon timme innan vi kom så långt. Hon höll på att avboka i sista sekunden för att hon inte hittade parkering och fick en slags kortslutning orsakad av stress. Till slut kom hon ändå in på kafét jag föreslagit och frustrationen och bördan på hennes axlar syntes lång väg. Det blev ett betydligt mer känslosamt och öppenhjärtigt samtal än andra gånger, då vi setts i parken med barnen eller i större grupper. Då är allt så lättsamt och glatt. Så där som spanjorer är. Bekymren lämnar man hemma och så njuter man för stunden och tillsammans.

Men nu gick det inte att undvika. Vi satt öga mot öga med varandra och hon var på gränsen till ett sammanbrott. Hon jobbar på bank, en värld där tusentals anställda får gå på grund av den stora digitaliseringen. Kontoren slår igen, ett efter ett. Hon har nyss förflyttats och fått börja om än en gång. Hon måste dra in kunder och läser både tyska och franska på sin fritid. Nu ville hon alltså lära sig svenska också för att bli än mer attraktiv på sin arbetsplats. Jag har visserligen hund men i övrigt skulle jag aldrig hinna med ens att läsa ett språk, än mindre tre. Jag hade varit oförstående till varför och hur, hon skulle kunna klämma in ännu fler krav.

Men i ett land där arbetslösheten är hög, sektorn hon jobbar i är under omvandling och världen generellt i gungning, finns bara ett sätt. Framåt med ett ångloks styrka för att försöka behålla jobbet och konkurrenskraften i tider där avgrunden ibland känns alltför nära.

Hon är inte den första spanjor jag mött som bakom kulisserna ägnar varje dag, varje vecka åt extrajobb eller konstant vidareutbildning. Ambitiöst ja, men de är utmattade och det är rädslan för att bli av med jobbet, för att ingen trygghet är självklar, som ligger bakom. Inte den förutsättningslösa glädjen i att lära sig nya saker på äldre dar. Jag har inte alls den drivkraften. Jag har en annan slags drivkraft. Men även om jag i verkligheten är ganska utlämnad till mig själv och oftast löser saker och ting på egen hand, lever jag i den naiva tron att allting ordnar sig till slut. Den tryggheten har man med sig som svensk, oavsett man fortfarande omfattas av den eller ej.

Spanjorerna som en del svenskar ser som lättsinnade, prokrastrinerande individer som prioriterar fest framför allvar, är i själva verket precis raka motsatsen. Men för att kompensera för oron och allvaret, skrattar de högre och fokuserar mer på nuet i umgänget med andra.

Jag reagerade på det redan när jag kom till Spanien 2003. Hur många av de spanjorer jag lärde känna, hade flera olika jobb för att tjäna tillräckligt med pengar. Verkligheten var långt ifrån bilden av “mañana mañana” och fyra timmars siesta om dagen, om jag säger så.

Så hur ska jag kunna skylla på att jag inte hinner lära henne svenska en timme i veckan, när hon redan läser två språk och det enda jag gör är går ut med min hund och beklagar mig över hushållsbestyren? Jag kommer inte undan. Men helt säkert lär jag mig något jag med på köpet. Och nu kör vi online, så slipper vi i alla fall parkera.