Fernando Simón bad häromdagen regeringen att minska euforin något inför öppningen av landet för turisterna. Jag har nog själv känt en ganska stor grad av just eufori den senaste tiden. Men ödet har skickat mig några tankeställare som, inte lagt sordin på glädjen men kanske tonat ned de yttre uttrycken för ruset en aning. Som Simón uttrycket det; “Det går att skrika högt och det går att tala med små bokstäver”.

Ett exempel på min egen eufori var att jag blev bjuden på en fest och tackade ja utan att ens tänka ”pandemi”. Det var en liten tillställning, men inomhus. Efter några dagar hade min intuition hunnit ikapp mig och jag fick förläget tacka nej. Jag är så nära nu att få min första dos och har så mycket på gång att jag verkligen inte har tid att bli sjuk. Det vore så oändligt snopet att snubbla på mållinjen.

Den starkaste hinten fick jag på en av mina hundpromenader. Jag började tala med en annan hundägare som jag möter lite då och då. Vi brukar heja och våra hundar gillar att springa ikapp. Denna gång började han berätta om att han haft Covid-19 i februari och fortfarande inte kände sig frisk. Rättare sagt, han känner sig som en mycket svag och gammal man. Trots att han bara är 60 år. Han är den första person jag träffat som varit svårt sjuk i Covid-19 och som berättat om det. Det slog mig med full kraft hur få vittnesmålen är.

Han hade varit riktigt illa däran, med hög feber, frossa, fruktansvärd värk i kroppen och andningssvårigheter. När han ringde läkaren som hörde honom hosta, uppmanades han att köra till sjukhus omedelbart. Han lades in och blev kvar i två veckor. Han berättar om att han hade så ont i hela kroppen att han inte ens kunde ha täcke på sig, trots att han frös.

På den sjätte dagen, precis när de började förbereda att koppla honom till respirator, vände det. Efter ytterligare drygt en vecka fick han åka hem och han raljerar över att han är en av dem som TV-nyheterna rapporterar som “frisk” i statistiken. Men han är inte frisk.

Andningen är fortfarande påverkad och han har ingen ork, kan fortfarande inte arbeta och får ut 400 euro i månaden mindre än normalt. Det gör att familjens ekonomi är ansträngd. Han har fortfarande ett stort antal blåmärken på grund av behandlingen med kortison. Han berättar att han arbetar på reningsverket och att vattnet är fullt med Covid-19. Han vet inte om han kan ha smittats där. Hans fru och son blev också sjuka, men inte alls lika allvarligt. Det är som rysk roulette.

Dagen före hade jag bokat min första Sverigeresa på 1,5 år. Det kändes overkligt. Känns fortfarande som en dröm. Vi åker inte förrän några dagar i slutet av augusti, så mycket kan hända än. Förhoppningsvis till det bättre.

Min son har också varit euforisk. Nästa vecka ska han enligt planerna åka på två dagars lägerskola i Córdoba. Han ska sova borta utan någon av sina föräldrar för första gången i livet, bortsett från en natt hos mormor. Han är eld och lågor och har räknat dagarna sedan de var fler än 40. Han pratar om det varje dag. Längtet. Pirret. Sova med kompisar. Bus, viskningar och ficklampa. Veckan innan sommarlovet börjar. Vi får se vad som händer...

I veckan fick vi veta att en högstadieklass från vår skola varit iväg på något liknande. Det slutade inte bra. Just nu är antalet smittade uppe i 23. Många föräldrar till våra mindre barn är rädda och upprörda. Resan är obligatorisk vilket lett till en del protester. De vill inte riskera att sättas i karantän precis innan lovet. Eller att barnen kommer hem med smittan och för den vidare.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Mer än att jag tror att det var ett extremfall, en supersmittare? Som inte nödvändigtvis behöver upprepa sig. Att 7-8-åringar nog håller bättre avstånd och följer regler bättre än tonåringar? Att de kan bli smittade var som helst ändå. Och att mitt hjärta blöder om lägerskolan ställs in. Jag kan tacka nej till fester under ett helt år om han bara får åka på sitt läger.

Skolan har inte tagit ställning än. Men jag får nog påbörja planeringen av en plan B. Det måste vara något i hästväg för att fungera som plåster på de såren. Men det är bara att bita ihop. Vi befinner oss fortfarande i en pandemi. Om än inte mitt i, så är vi i alla fall inte ur den.