Det är samma sak varje år. Först den enorma lättnaden över att slippa passa tider, slippa hålla koll på uniformer som ska tvättas och strykas, skor som ska putsas, ryggsäck som ska packas och mellanmålsfrukt som ska finnas till hands fem dagar i veckan.

Även lättnaden över att extra aktiviteter flera dagar i veckan sätts på paus. Efter nära tre månaders sommarlov, är lättnaden i september än större över att slippa den där friheten. Men just nu är jag innerligt glad över att inte behöva fläckbehandla vita pikétröjor.

Iván bär alltså klassisk skoluniform vilket är en av skillnaderna mot den vanliga kommunala skolan. Förutom att tröjan är just vit, tycker jag att uniformen mest har fördelar. Den är dyr och det är inte ett alternativ att glömma tvätta, men när man vant sig är det väldigt praktiskt.

Det går ju åt betydligt mindre av andra plagg och kläder är överlag en icke-fråga tills de blir 18 år. Inga funderingar kring märkeskläder och vad andra har råd att klä sina ungar i. Å andra sidan begränsas ju kreativiteten för att uttrycka sin personlighet. Och just i en privatskola är kanske inte problemet med inkomstskillnader så stor. Även om de finns där med.

Så varför sätter man sitt barn i privatskola? Vilka är fördomarna och sanningarna? Jag har bara min egen sanning och den är långt ifrån allmängiltig. Kanske sitter jag också på fler fördomar än andra. För jag har fortfarande efter fem år inte helt identifierat mig med att vi tillhör en privatskola. Jag vill ofta poängtera för folk (utanför skolan) att jag valt den för dess pedagogiska modell, inte för att det är just en privatskola. Vilket är sant.

Jag är väl rädd att uppfattas som snobbig. Rädd att det kan uppfattas som ett sätt att distansera sig från “vanligt folk”. Vilket inte är fallet. Dock har jag tyvärr en ganska negativ bild av den kommunala spanska skolan som sträcker sig många år tillbaka. En bild av extremt dålig akustik, små barn med väldigt stora skolväskor fulla med böcker, kopiösa mängder läxor och prov som bara måste klaras av. Allt är kravfyllt och definitivt. Inte roligt, inspirerande eller ombonat och tryggt. Total fokus på det teoretiska och traditionella modeller med memorering som bas i undervisningen.

När Iván började i sin skola för fem år sedan, trodde jag i ärlighetens namn att jag skulle vara den enda arbetande mamman i hans nya klass. Jag såg framför mig hur jag skulle tvingas frottera mig med rika spanska hemmafruar. Riktigt så blev det inte.

Det finns ett antal internationella familjer som nog har det ganska bra ställt. I övrigt är det just på vår skola, en majoritet spanska familjer. Det har jag fått förklarat för mig, är ovanligt. De flesta privatskolor på Costa del Sol har en majoritet utländska elever. Men inte hos oss och detta har varit viktigt för mig.

Många av föräldrarna är entreprenörer och egenföretagare. En hel del är restaurangägare. En och annan läkare. Förvånansvärt många är helt vanliga bankanställda, IT-folk eller så kallade “funcionarios”, det vill säga offentliganställda. Den gemensamma nämnaren är att de flesta har två inkomster och många har bara ett barn.

Det intressanta var för två, tre år sedan när undervisningen blev lite mer på allvar. Förvånansvärt många var inte alls införstådda i skolans annorlunda pedagogik. Ett antal av dem lämnade när deras barn inte kunde läsa, skriva och räkna lika bra som sina jämnåriga kusiner. Ytterligare några blev stressade men valde att stanna kvar.

Jag som valt skolan av precis den anledningen har varit supernöjd hela tiden. De ojade sig över att barnen inte lärde sig något. Jag var lycklig över att mitt barn fick lära genom lek och bygga upp en kärlek till skolan som institution. Utan stress. Mitt ständiga mantra har varit att jag lärde mig läsa som sjuåring och det gick bra det med. Om man som svensk säger det till en spanjor, lugnar de ned sig lite.

Hemskolningen under lockdown blev ett hack i skivan när jag insåg att de redan introducerat grammatiska begrepp (min son var då 6 år) och överlag var nivån på uppgifterna löjligt hög. Men när de går i skolan som vanligt och mamman inte förväntas skicka in dagens uppgifter, är kraven i praktiken inte alls så höga och toleransen för individuella nivåskillnader väldigt stor.

För mig är skolvalet grundat i precis detta. För många andra handlar det om att skolan är “internationell”, det vill säga tvåspråkig. Men språk kan man lära sig på så många sätt.

Andra saker jag är tacksam över är vad jag uppfattar som en tillgänglig och transparent skolledning. De fattar inte alltid rätt beslut, men de finns där. Mailar man en motstridig åsikt, kan skolchefen mycket väl ringa upp och på ett ödmjukt sätt både lyssna och argumentera för skolans ståndpunkt. Skolan har dessutom en uttalad medvetenhet kring att barnen som går där är priviligierade och jobbar aktivt och kontinuerligt med solidaritetsfrågor. Och bland klasskompisarna finns ryssar, araber, asiater, amerikaner och européer.

Det är också i mångt och mycket en community, något jag hade lite svårt för i början, men som jag vant mig vid och lärt mig uppskatta. För en reserverad svensk måste det ju vara lite lagom av allt, eller hur. Nu har det ju knappast varit för mycket gemenskap det senaste året, som vi alla vet.

Någon skolavslutning blev det inte. Och skollägret ställdes in men förvandlades till en mycket lång dag för barnen i ekoreservatet i Ojén, med picknick i skymningen. Jag har aldrig hämtat en så trött, lycklig och smutsig unge i skolan förr. Det för mig är värt allt guld i Småland.

Barnens välbefinnande är lika viktigt som deras teoretiska lärdomar.

När ni läser det här, springer vi barfota, inte på en sommaräng men dock på en strand i Huelva och med det önskar jag er ett riktigt härligt sommarlov! Fast vi hörs förstås nästa veckan igen.