Å ena sidan finns skeptikerna. De som inte känner sig övertygade, som är rädda för biverkningar, som vill avvakta. Detta kan jag förstå och respektera även om min egen åsikt är en annan. Jag minns hur jag var väldigt skeptisk till vaccinet mot svininfluensan, som i Sverige snabbt började delas ut i varje gathörn. Jag förstod aldrig den hetsen och i Spanien vaccinerades då bara personer i riskgrupper. Vilket ju är en helt annan sak.

För enligt mig handlar det hela om en väl avvägd riskbedömning. Självklart finns det risker med ett vaccin. Det gör det med alla läkemedel. Även med vanliga livsmedel som många gånger innehåller rena gifter. Inte minst frukt och grönt. Det gör mig rädd. Överlag stoppar jag ogärna i mig mediciner. Men jag kan göra det valet för att jag inte har något allvarligt hälsoproblem. Peppar, peppar…

Jag väljer exempelvis om jag får feber eller huvudvärk, oftast att vänta lite innan jag börjar stoppa i mig paracetamol eller ibuprofeno. Jag tror att kroppen är ganska bra på att ta hand om saker och ting själv. Men ibland fungerar det inte och då ska man givetvis ta det som står till buds för att må bättre.

När det gällde svininfluensan kände jag aldrig att den utgjorde något hot mot mig eller mot samhället, därför kändes det onödigt för mig personligen att vaccinera mig. När det gäller Covid-19 är situationen en helt annan. Jag bedömer risken att jag blir smittad av viruset och även allvarligt sjuk, som betydligt större än att jag skulle få allvarliga biverkningar av vaccinet. Det är min bedömning. Som delas av de allra flesta i världen. Men framför allt tror jag att det är rätt väg att gå för att bekämpa pandemin.

Å andra sidan finns de som är aktivt emot vaccinen. I vissa fall liknar argumenten varandra, men medan motståndaren är fast i sin övertygelse och oftast tror på olika konspirationsteorier eller helt förnekar virusets existens, så är skeptikern bara just skeptisk och vill vänta och se.

Bland argumenten finns att det inte känns bra att bli tvingad till något. Att de är emot grupptrycket och inte vill injiceras med något de inte vet vad det är och inte vet hur deras kropp ska reagera på. När det gäller det upplevda tvånget, så är det ju dock en subjektiv känsla. Jag gissar att det handlar om att vara i minoritet. För det finns inget tvång. Det är bara att låta bli att vaccinera sig. Det händer absolut ingenting. Förutom att personen istället måste testa sig vid en resa. Vilket ändå har gällt för oss alla under ganska lång tid nu. Testerna har dessutom blivit allt billigare och mer tillgängliga.

När det gäller grupptrycket, så får man väl helt enkelt stå ut med det. Grupptryck kan vara negativt, men också något väldigt konstruktivt. Informationskampanjer och opinionsbildning kan användas för att uppnå attitydförändringar i samhället. Själv har jag en bakgrund inom trafiksäkerhetsarbetet i Sverige och både myndigheter och frivilligorganisationer har i nästan 100 år arbetat för att grupptrycket ska leda till färre döda i trafiken. Vilket lyckats väldigt bra. Det är ingen som tycker det är okej att sätta sig onykter bakom ratten. A non smoking generation är ett annat exempel på framgångsrikt grupptryck.

När det gäller trafiksäkerhet, rökning och även Covid-19 så handlar ju dock grupptrycket också om att det individuella beslutet faktiskt även påverkar andra. Att genomgående hävda att den egna friheten och rätten att fatta sina egna beslut går före allting annat, fungerar inte om man ska samleva med andra människor. Det faller faktiskt på sin egen orimlighet.

Dock menar jag inte att det borde vara ett tvång att vaccinera sig. Men man får ha förståelse för att det finns en opinion för och acceptera att den är större och starkare än en individs högljudda skrik för att få bestämma själv. Bestäm dig. Men låt alla andra göra som de vill också. Personligen tog jag inte vaccinet i första hand av rädsla för viruset, utan för att jag tror att det på sikt är lösningen för kollektivet. Precis som vaccin har utrotat andra dödliga sjukdomar i över 200 år.

Det sista argumentet handlar om att det skulle vara ett slags gift som sprutas in i oss. Jag undrar hur de som tycker så, lever i övrigt? Tar de inga mediciner alls, ens om de blir sjuka? Äter de endast rena, ekologiska och närodlade livsmedel? Kör de aldrig bil eller reser med flyg som bidrar till utsläpp av gifter i den luft vi alla andas?

Möjligen är det att dra saken till sin spets, men min poäng är att just vaccin har funnits sedan 1700-talet och är en minst sagd beprövad metod att rädda liv. Medan det förekommer ett oändligt antal just gifter i vårt samhälle, som vi faktiskt skulle kunna eliminera utan att fler människor skulle dö.

Vaccination är inget modernt, mystiskt påfund. Världens första, och kanske hittills framgångsrikaste vaccinationskampanj, var den som utrotade smittkoppor. Under 1700-talets slut upptäckte den engelske läkaren Edward Jenner att mjölkerskor som haft den ganska lindriga sjukdomen kokoppor inte fick smittkoppor. Han började experimentera med att avsiktligt infektera sina patienter med kokoppor för att ge dem skydd mot den farligare sjukdomen. Metoden döptes till vaccination efter vacca, som är latin för ko. För övrigt vaca på spanska.

Under 1870-talet var det obligatoriskt att vaccinera barn under deras första levnadsår. Vid vaccinationen rispades huden med ett vasst instrument och kokoppsämnet infördes i såret. Ofta direkt med vätska från en annan sjuk persons utslag. Efter att koppan läkt fick man ett karaktäristiskt ärr som fortfarande många har eftersom ympningen fortsatte långt in på 1900-talet.

Epidemier har funnits i alla tider. Men vaccin räddar liv. Det finns ingen konspiration. Det finns ett virus och det finns en läkarvetenskap som på rekordtid tagit fram ett svar på hur vi ska bemöta situationen. Om du tycker det känns obehagligt att få en spruta, tänk på dem som rispades och vars sår smetades in med kovar.