Jag minns när jag kom hit och första gången hörde hur en spanjor var tvungen att visa upp läkarintyg på jobbet för att kunna sjukanmäla sig. Jag blev chockad och tyckte det lät helt galet. Skulle alla som fick influensa, en rejäl förkylning eller maginfluensa tränga ihop sig på vårdcentralen, sitta där i flera timmar och riskera smitta varandra, istället för att stanna hemma, vila och kurera sig?

Jag var chockad både över att vanligt folk ansåg att de behövde träffa en läkare bara för att de hade lite feber och över att arbetsgivarna uppenbarligen inte litade på sina anställda. Jag tyckte då till och med att det bästa skulle vara att införa en avgift, precis som i Sverige, för att filtrera okynnesspringet till doktorn.

Jag har tack och lov aldrig krävts på läkarintyg av någon av de arbetsgivare jag haft i Spanien. Men genom åren har jag vant mig allt mer vid att man går till läkaren när man blir sjuk. Det blir lite som en snabb “check up” för att få koll på att det inte är något allvarligare än man tror och för att få några enkla förhållningsregler. Jag tycker att det är en skön och bekväm inställning. Absolut inte alltid den mest effektiva, men det känns bra att man kan gå till läkaren och be om råd, när man själv känner sig osäker. Framför allt är det en oerhörd trygghet när man har små barn.

För mig var den definitiva brytpunkten, när jag förvandlades från svensk till spansk i den bemärkelsen, när min son fick lunginflammation vid 1,5 års ålder. Jag tror det var första gången han var riktigt sjuk, febern gick upp till 39-40, ned med febernedsättande, men sedan upp igen. Han hostade också. Jag tänkte som man gör som svensk, att det går över och inte ska man störa doktorn med feber och hosta.

Men till slut så åkte vi dit i alla fall. Till mitt försvar så var även akutläkarens spontana utlåtande att det inte var något som helst fel på ungen. Som givetvis sprang omkring och var pigg som en mört. Men de undersökte honom ändå tack och lov. Han hade alltså lunginflammation och vi fick en hel arsenal med antibiotika och olika inhalatorer med oss hem. Allting gick bra, men efter detta har jag åkt till doktorn när jag känner mig osäker. Främst gällande Iván. Själv vet man ju hur man mår, men med barn är det svårare.

När vi var i Sverige hela familjen för några år sedan behövde min dåvarande partner, spanjor, söka upp en läkare då han fick väldigt ont i ett åderbråck och vi var oroliga för att han hade fått en propp. Här hemma är det ju bara att sätta sig i bilen och åka. Men i Sverige fick vi ringa upp och tala med en automatröst för att sedan vänta på att en sköterska skulle ringa tillbaka och avgöra om han skulle få träffa henne.

Vi passerade filtret. Nästa filter var sköterskan, innan han så småningom kunde få träffa en läkare. Allt gick bra även denna gång, det var ingen propp. Men kulturkrocken var uppenbar. “Jag vill bara träffa en läkare”, beklagade sig min partner. “Jag vet, men så enkelt är det inte i Sverige…”.

En faktor som man måste ha i åtanke vid jämförelsen är ju dock att väldigt många i Spanien, så även vi, väljer att ha en privat sjukförsäkring. När vi åker till akuten är det nästan alltid till privatsjukhuset Xanit i Benalmádena. Det ger mig lite mindre dåligt samvete när svensken i mig fortfarande bannar mig för att jag upptar vården “i onödan”.

Fördelarna i Spanien är just att en nära relation med vården gör att det inte går flera år mellan läkarbesöken. Man har generellt lite mer koll på sin egen hälsa. Spansk vårdpersonal är dessutom noggrann med att verkligen undersöka problemen och aldrig ta för givet att patienten bara gnäller. Man utesluter alltid allvarlig sjukdom innan patienten skickas hem, även om det innebär röntgen, blodprov eller EKG. Dessutom skapar denna relation en naturlighet och en närhet som barnen tar med sig redan från början och som minskar rädslan för sjukhusmiljöer. Min egen son är totalt orädd för sjukhus och läkare vilket gör det hela totalt odramatiskt och icke-traumatiskt.

Givetvis har allt detta påverkats av Covid-19. Självklart har många spanjorer valt att hålla sig borta från vården, både på grund av smittrisken och av respekt för den överbelastning vården kämpat med sedan pandemin bröt ut. Men det är något tillfälligt och går upp och ned med smittfrekvensen.

Men när det gäller vaccineringen har jag en känsla av att en del svenskar tycker att deras vaccinmotstånd grundar sig i en sund kritisk inställning mot auktoriteter, medan spanjorerna ser det som en självklarhet att lyssna på läkarnas och sjuksköterskornas rekommendationer. I detta fall, precis som alla andra gånger man på eget bevåg sökt deras hjälp och råd.