Ett par hundra euro kan föreningsavgiften komma upp i urbanisationer med stort poolområde och gemensamma trädgårdar, garage, hiss, vaktbolag och kanske till och med egen concierge. Själv betalar jag 555 euro per kvartal vilket jag tycker är dyrt. Förklaringen ligger i att vår lilla förening med 50 fastigheter ligger i en större så kallade “macrocomunidad” och en stor del av kakan går till denna. Vi betalar för att hålla parkerna i ordning, för shuttleservice och framför allt för ett vaktbolag som är i tjänst 24/7. Att skapa "macrocomunidades" är även ett sätt för kommunerna att lägga över kostnaderna på privatpersoner, för vad de enligt mig borde ta ansvar för.

Gällande vaktbolag och det stora fokuset på säkerheten kan en fråga sig om det verkligen är nödvändigt? Egentligen tycker jag faktiskt inte det. Jag anser nog att många så kallade “gated communities” svarar på ett behov som inte finns. Det vill säga att de inte existerar för att skydda de boende mot inbrottstjuvar, utan för att det låter bra och lockar till sig en viss typ av klientel.

Men säkerheten, både den reella och den upplevda, är egentligen ett helt eget tema som jag sparar jag till en annan gång. Då kan vi även komma in på det stora trätoämnet gällande galler för fönstren.

För att återgå till föreningsavgiften där jag bor, så är det värsta kanske inte att vi betalar nästan 200 euro i månaden, utan att det faktiskt inte räcker till de lite större underhållsarbeten som behövs. Dessa behov gör sig allt mer påminda då vår förening fyller 20 år i år. Vi har tre små poolområden vars reningssystem inte fungerar som de ska. Att renovera en av de tre poolerna kommer kosta oss nästan 50.000 euro.

Vi har även en liten gång längs med en av radhusraderna, som översvämmas varje gång det regnar rejält. Förutom att vi måste vada genom sjöarna som bildas på väg till bilen på morgonen, har det även runnit in vatten i några av husen. Jag har klarat mig hittills, men hur länge vet man ju inte. I vilket fall, att bygga om gången och lägga ned ordentlig dränering kommer kosta oss nästan 50.000 euro det med. Dessa två reparationsarbeten finns det inte pengar till i kassan och vi måste följaktligen betala in det i form av fyra extraavgifter de kommande tio månaderna.

Ytterligare en aspekt av föreningslivet här är, att en fjärdedel av ovannämnda offerter hade kunnat betalas med obetalda föreningsavgifter. I Spanien finns ju varken kronofogde eller inkasso. När någon slutar att betala, är enda åtgärden att vänta tills summan blir så stor att det är värt att anlita advokat som drar personen ifråga inför rätta. En lista med så kallade “morosos” (gäldenärer) finns i alla föreningar.

I övrigt skulle vi ju uppenbarligen behöva fördubbla vår avgift för att successivt bygga upp en buffert istället för att anta mer eller mindre akuta offerter på extraordinära möten, långt efter att arbetet egentligen borde ha genomförts. Extraordinärt var det senaste mötet dock mest för att det är enda mötestypen som godkänns i dessa tider. Inga normala punkter fick tas upp på agendan, endast frågor av brådskande karaktär. Vilket fick till följd att vårt möte för ett par veckor sedan, det första på två år, endast varade drygt en timme. Jämfört med normalt minst tre. Just detta klagade jag inte över.

Om jag ska våga mig på att generalisera, så ligger föreningsavgiften åtminstone på Costa del Sol, ofta relativt lågt i föreningar med en majoritet spanska fastighetsägare och betydligt högre i föreningar med en hög andel nordbor. Om vi bortser från att olika föreningar har olika mycket utgifter beroende på hur de gemensamma ytorna ser ut, handlar det i huvudsak om huruvida ägarna har intresse av att bygga upp en buffert eller ej. Det handlar om framförhållning eller om att släcka bränder.