Jag bor i radhus och har en liten täppa på cirka 30 kvadrat. Medan många av grannarna har valt att lägga plattor som jag kan känna mig lite avundsjuk på i deras stilrenhet, har jag än så länge kvar gräsmattan.

Jag har en lite märklig relation till min trädgård. Jag älskar att den finns där och skulle inte vilja byta ut den ens mot den coolaste chill out-ytan. Jag älskar det gröna och tanken på att kunna kliva rakt ut i gräset barfota på morgonen med min kaffekopp. Men jag använder den väldigt lite.

Barfotadrömmen får stanna just vid en tanke då gräsmattan för det mesta är full med myror som knappt syns, men däremot bits. På sommaren är det för varmt och på vintern är det för kallt. Solen är skarp och skoningslös oavsett tid på året. Så att verkligen nyttja det gröna förblir mer av en illusion än vardag.

När jag får gäster sitter vi däremot automatiskt alltid på terrassen eller i trädgården. De dras dit som om det vore en magnet och då faller det sig naturligt även för mig. Men även om jag inte sitter så mycket i min trädgård som jag borde, så njuter jag av den inifrån. Den är vår lilla oas. Vår vardagsrumsvy.

Varje år gör jag nya försök att skapa rum där ute, som jag hoppas ska få oss att vistas där lite mer. Parasollet fyller en viktig funktion. Skuggplatser är A och O på spanska terrasser. Jag kämpar även med torkställningen som ofta blir stående med rena kläder hela veckan. Det är så lätt att den begränsade ytan förvandlas till förvaring och det är en tråkig fälla att falla i.

En annan kamp jag för är att jag visserligen är uppvuxen i stan, men även med en idé om att om man har trädgård så måste man odla i den. I vår förening har vi en trädgårdsmästare som fixar det nödvändiga även i de privata trädgårdarna. Kanske har det bidragit till att jag inte riktigt tagit min egen uteplats helt i besittning. Jag är dock tacksam att jag slipper ansvara för att klippa gräset, häcken och beskära och binda upp min ostyriga guldfärgade bougainvillea. Samt även att någon tänkt till och skapat en miljö där det alltid är något som blommar.

Jag har även två rosenplantor som jag älskar men njuter för lite av. De påminner mig om min mormor och jag tänker att jag borde knipsa av och sätta i en vas där inne, men kan inte komma mig för. Det får mig ofta att fundera på trenden med snittblommor i Sverige, eller är det bara influensers som köper fredagsbukett? Något i mig stretar i alla fall kraftigt emot att förkorta en blommas liv och beröva eventuella bin och humlor på deras föda.

Runt den lilla gräsmattan finns en rabatt men jorden är hård som sten och jag förstår inte hur något kan växa där över huvudtaget. Jag fick ett citronträd för några år sedan som höll på att dö efter att ha planterats ned i jorden. Det fick komma tillbaka till krukan och överlevde tack och lov. Jag känner dock inte att jag lyckas så bra med det. Det känns alltid som att dess liv hänger på en skör tråd och det ger mig endast två citroner per år. Förmodligen behöver det gödning.

Jag har gjort många försök med olika krukväxter, bland annat pelargoner, men de dör alltid. Jag har en gigantisk Aloe Vera som är som en monsterbläckfisk med tusen tjocka armar. Till slut tog jag död även på den genom att sluta vattna den. Fast den skulle säkert få nytt liv om jag bestämde mig för det. Men jag gillar den inte. Nu är problemet bara hur jag ska få bort den härifrån då den säkert väger 100 kilo.

Jag har planterat ett antal avokadokärnor genom åren och en av dem har slagit rot och överlevt. Den som hamnade vid entrén på norrsidan konstigt nog. Den är numera säkert tre meter hög med en liten lövkrona högst upp. Någon frukt har jag aldrig fått. Den är inte direkt vacker, men det är ett träd som jag har planterat och tillhör därmed familjen.

Förra året skickade mamma frön från Sverige och jag sådde förväntansfullt morötter, sockerärtor och svenska ängsblommor. Jag sådde även persilja och det är egentligen det enda som trivs och frodas i planteringslådan på ben som jag köpte för att försöka hålla sniglarna som vi har mängder av, borta. I fjol gick det sisådär med resten, möjligen för att jag upptäckte först efter några veckor att lådan saknade avrinning och jorden ruttnade. I år var den dock redo med hål i nedre delen av benen, barbariskt hackade med en liten kökskniv.

Kanske är det något med åldern som gör att jag vill odla, kanske är det tiderna som råder. Men trots mina långt ifrån gröna fingrar och många misslyckade försök, så spirar hoppet i mig varje år att jag ska lyckas med någonting. Och glädjen var stor när transportstrejken under några dagar gjorde att jag inte hade kunnat köpa färska grönsaker och i alla fall kunde klippa färsk persilja och plocka en citron från lilla trädet och pressa över pastan med peston. Det var livskvalitet.

Jag tog i veckan även frön från en Raf-tomat som jag nu håller på att torka för att sedan prova min tur med. Har ni bra tips på vad jag kan odla i en solig trädgård i sydöstläge, helst i kruka och som accepterar skiftande vattenmängder, är ni välkomna att höra av er!