För sisådär en tio år sedan jobbade jag 1,5 år som mäklare i Nerja. Nerja är en typisk vitkalkad andalusisk liten stad. Genuin och vacker. Svenskarna älskar den. Förutom möjligen att där är för många svenskar. I alla fall så glömmer jag aldrig mötet med en verkligt genuin Nerjabo som under en bilfärd talade sig varm för att Burger King eller om det var McDonalds, förhoppningsvis skulle öppna i den lilla staden. Jag tittade häpet och förfärat på honom. Det skulle ju förstöra allt!

Men han såg det inte så. För honom skulle det vara det ultimata beviset på att deras stad var med i tiden, vilket i förlängningen gav hopp om tillväxt och sysselsättning. Jag tycker nog att man kan förhålla sig ganska ödmjuk till denna åsikt, även om den först chockade mig en aning.

För ett par veckor sedan sammanföll att det skrevs på sociala medier om två nya svenska inrättningar i Málaga stad. I det ena fallet gällde det den svenskägda krogkedjan John Scott´s som ska öppna i gamla Café Centrals lokal på Plaza de la Constitución i Málaga centrum. I det andra fallet handlade det om ett nyöppnat bageri i saluhallen La Merced, också i Málaga centrum - FIKA - där det gick att få nybakade kanelbullar på Kanelbullens dag.

Medan möjligheten att äta svenska kanelbullar rosades i en svensk Facebookgrupp om restauranglivet i Málaga stad, fick öppningen av John Scott´s ett flertal sura burop i ett annat kommentarsfält på Facebook. Ett gäng svenskar ondgjorde sig över att tvingas äta svenska köttbullar och dricka svensk cider, därtill i irländsk miljö.

Det lät dessutom som om de nya svenska ägarna kastat ut de genuina spanjorerna i syfte att förstöra det anrika gamla caféet. Nu var ju så inte fallet, Café Central slog igen sina portar helt på eget bevåg redan i början av året och sedan dess har den fina gamla lokalen stått tom och igenbommad. Utan vare sig själ eller autenticitet.

Det här fick mig att fundera på flera saker. Dels hur vi svenskar älskar att både älska och hata allt som är svenskt och hur godtyckligt det ibland tycks bli det ena eller det andra. Vi hyllar och ratar om vartannat och det är ibland svårt att förstå logiken bakom. Jag vet inte om det var så, men det kändes som att de som var arga på John Scott´s kände sig förolämpade över att någon ville locka dem till den antika lokalen med hjälp av svenska köttbullar, när de i själva verket bara ville ha en kopp äkta spanskt kaffe.

Som om allt svenskt som öppnar utanför Sveriges gränser gör det för de stackars utlandssvenskarnas skull, som ju inte skulle överleva om de inte hade tillgång till svenska livsmedel. Detta tycks visserligen vara sant i vissa fall, men det kan vi återkomma till en annan gång.

Dels fick det mig att fundera på integration som ett nästa steg i min nu väldigt långsökta tankebana.

Jag tror inte att en krogkedja öppnar i centrala Málaga för några svenskars skull. Precis på samma sätt som jag inte tror att IKEA i Málaga öppnade 2009 för svenskarnas skull. Jag tror att en hel del svenska företagare ser spanjorerna som en intressant målgrupp för sin verksamhet när de vill expandera. De betraktar Spanien som en spännande marknad.

När jag kom till Málaga 2003 fanns nästan inga internationella restauranger där alls. Det fanns en svenskägd wok-restaurang, i samma kvarter fanns svenskägda Citron och Lechuga och det fanns även ett turkiskt kebabställe. De svenskägda restaurangerna hade sannolikt inte överlevt i nära två decennier om de hade öppnat för svenskarnas skull. Särskilt som det inte fanns särskilt många svenskar i Málaga för 20 år sedan.

Svensk eller ej, som boende i en stad gillar man ju att det finns ett brett utbud av restauranger. Jag som svensk och även mina spanska och internationella vänner tyckte det var ett lyft för Málaga när det började öppna allt fler kök med internationell touch och utifråninfluenser. Jag minns hur vi en dag åkte ända till Nerja för att äta indiskt. Och jag minns uppståndelsen när den första sushi-restaurangen öppnade i Málaga. Det var år 2005, inte 1950-tal… Det var dags.

Det skulle vara jättekonstigt att tänka sig ett Stockholm med enbart restauranger som serverade svensk husmanskost. Tänk om alla utlänningar i Stockholm blev förolämpade när det öppnade en ny utländsk krog och utbrast “Vad f-n, tror de att vi åker till Stockholm för att äta libanesiskt/spanska tapas/japansk ramen?”

Med detta sagt har jag som svensk i Spanien ändå stor respekt för att man som svensk här kan dras med ett visst Sverigeförakt. Jag kan till och med tycka att ett visst mått av sådant kan hjälpa till med integrationen lite. Egentligen hade jag en tanke om att denna kolumn skulle övergå till att handla om just integration, men det får jag inte plats med nu utan sparar till nästa vecka. Nu menar jag absolut inte ett förakt som består av gnäll på politiker och hur förfärligt Sverige blivit, samtidigt som man köper sitt svenska bag-in-box-vin på den svenska livsmedelsbutiken. Utan kanske snarare tvärtom.

Nåväl, ett av mina tips för att integrera sig är just att hålla sig borta från allt svenskt under en period i början, bara för att liksom inte bli kvar i det alltför hemtama. Så gjorde jag och det fungerade bra. Jag ville inte ha något med andra svenskar att göra och skulle mina första år här inte kunnat tänka mig att bo på en plats som var känd för att locka många svenskar.

Jag var så stolt över att jag inte hade några svenska vänner och bodde i ett Málaga som på den tiden endast hyste andra svenskar som var precis som jag, det vill säga höll sig i sitt spanska sammanhang och inte umgicks med varandra. Vi visste knappt ens om varandras existens.

Fast jag åt utan problem både på Citron och Lechuga och den svenska woken som dock inte blev så långvarig. Köken var internationella, lokalerna mysiga och de utgjorde en trevlig variation till de spanska tapas som vi åt alla andra dagar i veckan. Nejdå, vi gick inte ut och åt alla dagar i veckan. Men jag menar att bara för att man äter svenska köttbullar någon gång så behöver det ju inte betyda att det är det enda man äter. Inte heller att kocken gör dem just för min skull.

Citron och Lechuga blev institutioner i Málaga, inte som Café Central, men inte alla spanska krogar kan skryta med en hundraårig historia. De har sin spanska publik. Det är Málagabor som går dit och äter. En hel del turister också såklart. Málaga är ju numera en kosmopolitisk världsstad.

Málaga är dock inte ett statiskt museum för besökare att uppleva spansk historia och kultur vart de än går. Det är en spansk stad där det bor världsvana spanjorer som vill ha lite att välja på när de går ut och äter. Sushin visade sig bli mycket populär. Huruvida svenska köttbullar gör succé eller ej det får framtiden utvisa. Men det är ingen stor grej, jag lovar, spanjorerna äter dem redan på IKEA. Så att de får smaka på andra bullar än de som rullas där, gör kanske ingenting.

När man kommer till en plats som turist vill man så gärna att det ska vara genuint. Men äkta är inte det samma som folklore. Om det bara skulle vara en kuliss som är vacker att se på, är det väl inte så genuint ändå? Invånarna i en stad vill ha utveckling och framåtrörelse vilket ibland kan gå stick i stäv med vad turisterna önskar.

Även om Málaga är en stad med en genuin spansk/andalusisk själ, så är det också en modern stad som borde locka oss med sin dynamik, sin energi. Faktum är att just det har varit stadens signum sedan fenicierna kom för mer än 3.000 år sedan. Om man endast och allena vill ha tapas och flamenco får man åka någon annanstans.