Det är något i mig som stillas, eller snarare aktiveras, när jag får stå och ha utsikt utan att något skymmer. Det absolut bästa är att stå på ett berg, men det är samma med havet. Till och med en åker kan duga. Friheten blir påtaglig och jag känner mig både stor och liten. Det kanske är en underkastelse för Moder Jord, eller bara en känsla av att det är jag som äger världen.

Men inget gott som inte för något dåligt med sig (sa en sann pessimist). De här slående vyerna på ett så tillgängligt berg skapar turism. Det behöver inte vara negativt i sig, men det finns ett begär i oss människor som blir som mest synligt när vi är turister. Uppe på berget har de en show med rovfåglar. Jag älskar rovfåglar och brukar alltid säga att jag vore en örn om jag vore ett djur. Det är ju dock väldigt sällan man får se dessa typer av djur och jag blev därför glad över utbudet. Men efter allt man sett och hört om hur djur behandlas på till exempel cirkus fick jag också en liten kärna av oro i magen.

När det närmade sig show-start ställde vi oss i kön. Det gick runt en man med en uggla på armen för att locka besökare. Det fungerade, folket blev direkt intresserade och kön blev snabbt längre. När vi kom fram och skulle köpa biljetter stod det en mindre fågel på disken. Den satt fast med kedjor i benen och hade en huva av läder över hela huvudet så den inte kunde se. Den hade till och med en låsanordning så att den inte kunde fälla ut vingarna. Den sprattlade hela tiden i ett försöka att frigöra sig, och även om jag inte kan ett skvatt om fågelläten hörde jag hur den skrek på hjälp. Jag vägrade att betala för en show där de utsätter djuren för den typen av tortyr och vi gick därifrån. Det gjorde dock inga andra. Showen blev fullsatt och när de jagat bort de som försökte stå och se showen gratis utanför området började den. Vi stod en bit ifrån, jag lyckades inte släppa fokus på fåglarna och det lilla jag såg och hörde gjorde att kärnan av oro i magen växte. Publiken uppmanades att både pussa och krama en av de mindre fåglarna, som barnen sedan skulle leka kurragömma med.

Väl hemma i lägenheten efteråt pratade jag med min belgiske granne om upplevelsen. Jag berättade att jag tycker det är hemskt, varpå han svarade på knagglig engelska: ”Ja, men folk vill ju se det”. Vad är det som gör att vi människor vill se det som egentligen är onaturligt? Elefanter på små platåer, delfiner som kickar boll eller fåglar som leker kurragömma. För att inte tala om tjurfäktning, där jag förstår att debatten mellan kulturarv och djurrätt fortfarande pågår, trots att jag verkligen inte förstår att det ens är en diskussionsfråga. Underhållning förknippas ofta med att det ska vara något onaturligt, kanske för att bryta av vardagen. Samma sak på scen. Jag som gammal (nåja..) revyskådis vet ju vilka oerhörda skrattsalvor några lönnfeta män i kvinnokläder drar ner, även om jag aldrig har förstått varför.

Fågelshowen gav en lite bitter smak till de annars fantastiska vyerna jag fick uppleva. Denna gång är jag glad över att i alla fall jag avstod från att betala för att få pussa några stackars fåglar och nästa gång hoppas jag att fler är nöjda med att se ut över vackra solkusten ovanifrån och låter djuren slippa vara underhållning.