Gösta Engström är en vän sedan 60-talet och mest känd är han väl för sin medverkan i TV-serien Nöjesmassakern. När anrika Europafilms lokaler skulle rivas råkade Gösta vara där och i en av otaliga sopcontainers hade han hittat det lilla paketet med ”kannibaler”. Han skrev till mig: ”Du som är intresserad av foto”. Här får du!”.

De 39 negativen var i 5x6 cm format och av högsta fotografiska kvalité. Jag skannade in dem, reglerade skärpa, ljus och kontrast och satt där sedan med 39 perfekta foton på ”kannibaler”. Men vad var detta för material? När hade de fotograferats och vem var fotografen? Det tog mig tio dagar att ta reda på. Jag ringde forskningsresande Sten Bergmans ättlingar. Nej hans bilder var det inte. Jag talade med gamla etnologiska professorer som inte hade en aning. Men så till slut talade jag med en man på Etnografiska muséet i Stockholm som gav mig namnet Finn Rideland.

Jag googlade och fann att denne man var i livet och bodde i Kilafors, Hälsingland. Jag ringde honom och berättade om negativen. Han var butter, fåordig och svår att få kontakt med. Bland ”kannibalerna” finns det två negativ där en ung europeisk man i tropikhjälm figurerar. Det är Finn Rideland. Jag mejlade honom dessa bilder och ringde honom några dagar senare. Nu var han mer talbar. Vi fann varandra och han lät sig intervjuas. Han berättade länge om sina år på Papua Nya Guinea. Jag skickade honom de trettionio negativen per post.

Det fanns en hel del att läsa om denne märklige man på nätet. Han gick till sjöss som 16-åring. Åter hemma i Sverige fick han jobb på Åhlén och Åkerlunds förlag och for på reportageresa till Nya Guinea. Där kom han att vistas i flera år och detta under de sista år då Nya Guinea tillhörde Australien.

Finn arbetade som informatör i australisk tjänst. Han levde i bergstrakterna bland krigiska stenåldersfolk som aldrig mött en europé. Han lärde sig deras tungomål och medlade i konflikter. Finn hade en sjukvårdsutbildning så han blev även djungeldoktor som botade krämpor, utförde amputationer och skötte förlossningar och han namngav platser, berg och floder.

Nya Guinea är världens näst största ö. Till ytan något större än Sverige. Där levde och lever många folkstammar. Detta med ”kannibaler” skall vi ta med en stor nypa salt. Det är ett invektiv som missionärer och ockupanter använt i alla tider när de trängt sig på. Ingen har kunnat bevisa att man livnärde sig på människokött. Däremot förekom en slags rituell kannibalism då kvinnor och barn av Fore-stammen åt delar av den avlidnes hjärna. Detta ledde till en hemsk sjukdom som kallas Kuru, vilket betyder skaka. Inkubationstiden är så lång som 30 år och när sjukdomen sedan bryter ut börjar den sjuke att skaka och gapskratta och inom ett år är man död. Sjukdomen försvann sedan man på 50-talet förbjöd kannibalism. Kuru var mycket likt galna kosjukan som uppstod genom att man i Storbritannien fick den vansinniga idén att göra nötkreaturen till kannibaler genom att blanda köttmjöl i fodret. Nog om.

De 39 bilder jag alltjämt har kopior av visar en del av livet hos det krigiska stenåldersfolket i Nya Guineas bergstrakter i början av 60-talet. Jag skulle gärna visa dem här men det fungerar knappast i denna lilla trånga spalt. Jag ser krigare med bågar och spjut, näsben och fjädrar. Massor med kranier efter döda släktingar. Barbröstade kvinnor i alla åldrar. En man som håller om en död och torkad släkting. Rideland själv med en orm runt halsen. Moder som bär sovande spädbarn på armen. Barbröstad ung dam bärande en enorm bananstock. Man bärande en död spädgris på en slana.

Finn Rideland var aldrig overksam. Han skrev en bok om sina år på Nya Guinea. Den heter ”Papuas hjärta” och den har jag köpt från ett antikvariat. Han var en riktig globetrotter. Bodde en tid på Salomonöarna, kom hem och satt med i redaktionen på gamla Aktuellt. Gjorde en serie musikprogram för Sveriges radio. Han for i FN:s tjänst till Cypern som informationsofficer under kriget och skrev en bok om den delade ön.

Finn Rideland bosatte sig sedan i Hälsingland där han ägnade sig åt historisk forskning rörande svedjefinnarnas levnadsvillkor. Han tog initiativet till ett hembygdsmuseum och ett friluftsmuseum. Sammanlagt skrev han ett tjugotal böcker i skilda ämnen. När jag sökte honom sista gången fick jag veta att han avlidit i juli 2016, i en ålder av 94 år.