Jag är säkerligen inte den ende som trollbundits av Mijas Pueblo. Den absoluta majoriteten av er som läser detta har säkert varit där en eller två eller tre gånger. Men i det här fallet struntar jag i att vara originell och egen, det här är en plats som tilltalar mig och som jag bara måste få skriva av mig om.

Jag har av någon anledning alltid dragits till öppna ytor. Där jag har en god överblick av vad som ligger framför mig. Det kan vara vyer från ett berg, det kan vara havet. Det kan vara en sjö eller en åker eller en äng. Ja, kanske till och med en motorväg kan fungera. Kanske grundar det sig i något slags kontrollbehov där jag vill ha översikt. Eller så ligger grunden i att jag vill känna mig fri. Att liksom i tanken kunna breda ut mina vingar och bara flyga över fältet (hur knäppt det än är kan ni inte ana hur mycket jag faktiskt dagdrömmer om just det).

Kanske är inte heller detta särskilt originellt. Men strunt samma. Mijas Pueblo ger mig ju allt det jag kan önska. Utsikten ger mig luft under vingarna och även om jag står där med sextioåtta andra och tittar på utsikten så känns det som om jag äger hela världen. Samtidigt får jag ju en liten adrenalinkick, för vad händer om jag trillar ner? Eller ja, det är nog ganska uppenbart. Men det kommer en kick av att se till att inte trilla ned…

Samtidigt som jag bjuds på de öppna ytor som ger mig frihet och hybris så finns också utbudet av trånga gränder som skapar trygghet och småskalighet. För mig finns det något vilsamt i dessa vita byar, där uttrycket på byggnaderna i stort sett är detsamma överallt. Det är minimalistiskt men med detaljer att vila ögonen på. Det är denna kontrast till den storskaliga och mäktiga utsikten som jag tror gör att den här byn tilltalar mig extra mycket.

Men inget gott som inte för något ont med sig (som pessimisten sa). Än så länge har jag bara varit i byn fyra gånger, men varje gång gör det lika ont att se åsnorna som ska agera taxis. Jag blir ledsen för att vi inte har kommit längre i hur vi behandlar djur. Det är samma sak som med rovfåglarna på Monte Calamorro och hästarna i Málaga. Visserligen är jag inte tillräckligt kunnig för att kunna se på en åsna hur den mår. Men jag vet att inget djur är skapat för att bara stå stilla på samma plats dag ut och dag in, med några få promenader bärandes på turister, utsmyckade med bjällror, flätor och bonader. Inget djur finns på jorden av den anledningen.

Och visst märks det väl på många andra sätt att byn inte längre är autentisk. Vissa typer av butiker och restauranger som erbjuds är tydligt att de etablerat sig på platsen tack vare turismen. Ale-Hop är ett sådant exempel. Finns det någon mer meningslös, turistig (men rolig) butik? Jag vet inte vad jag tycker om dessa etableringar på sådana här orter som orsakas av turismen. På ett sätt tycker jag att det är tråkigt att det autentiska försvinner och att byn inte får vara som den varit tidigare. Men samtidigt är det ju synd om inte så många som möjligt får upptäcka denna otroliga plats och dessa etableringar skapar ju också arbetstillfällen. Än så länge tycker jag inte att turismen tagit över, men kommer den snart att göra det? Där är jag ju själv en turist. Som inte gillar turister. Precis på samma sätt som att jag är en smålänning som inte tycker om snåla människor.

Hur byn än utvecklar sig så har den gett mig minnen för livet. När jag framöver ser tillbaka på bilder från vårt Spanien-äventyr kommer bilderna från Mijas Pueblo ge mig en extra nostalgisk laddning. Framför allt en bild som min syster tog av mig och min flickvän med vår polaroidkamera. Vi sitter på muren framför utsikten och trots att vår kamera brukar lämna många skönhetsfläckar så är denna bilden helt perfekt. Om det är en symbol för något låter jag vara osagt. Men det jag vet är att jag någon gång ska komma tillbaka till den här byn. Med en polaroidkamera. För att skapa nya minnen och få känna mig så där allsmäktig igen. Kanske kan jag då bre ut vingarna på riktigt…