Under 1500-talet fanns gott om europeiska män som var beredda att korsa Atlanten i jakt på guld, makt och ära. Men av anledningen kärlek så var Ines Suárez, en enkel sömmerska född 1507 i Plasencia i spanska Extremadura, förmodligen en av de första. Att hon som ensam kvinna företog sig en sådan här resa gjorde det hela än mer märkvärdigt.

Inés make, den karismatiske “Juan från Málaga”, hade fått ekonomiska bekymmer och rest i den kände upptäcktsresanden Christofer Columbus kölvatten för att söka rikedom och status. Juan tänkte ta värvning i den beryktade conquistadoren Fransisco Pizarros erövringskrig i Peru, och beordrade Inés att vänta in hans återkomst i Málaga, dit de flyttat några år tidigare. Men när breven från honom plötsligt slutade komma blev den unga frun allt oroligare. Hon ansökte om kungens tillstånd att som ensam kvinna få ge sig av till “Den nya världen” för att försöka finna sin försvunne make.

Efter långdragen väntan på tillstånd och därefter en både mödosam och farofylld båtresa över Atlanten, anlände Inés 1537 till Amerika. Något år senare nådde hon fram till Lima, som då varit Perus huvudstad i tre år. Överallt frågade och letade hon efter “Juan från Málaga”. Beskedet hon till slut fick var att han hade dött i slaget vid Las Salinas, där Pizarros män besegrat en annan general, Diego de Almagro, och hans män för att få kontroll över staden Cuzco.

Men kanske hade Juan redan dött under båtresan över Atlanten, ingen vet riktigt säkert. För mycket av det som hände i Sydamerika under 1500-talet är höljt i dunkel. Det finns få vittnesmål bevarade och de få krönikörer som var på plats skarvade rejält. Det man med säkerhet kan säga är att situationen när Inés anlände var kaotisk. Några hundratals spanjorer hade på relativt kort tid erövrat ett imperium som de försökte administrera, samtidigt som de krigade inbördes. Dessutom drabbades inka och andra ursprungsfolk av fasansfulla epidemier och stred både mot varandra och mot spanjorerna.

I denna extremt oroliga och farliga omgivning var Inés nu helt ensam. Men som soldatänka hade hon i alla fall rätt till vissa privilegier och hon tilldelades ett litet hus, en jordplätt och några slavar.

I de spanska kretsarna mötte hon snart Pedro de Valdivia, fältöverste i Pizarros armé. De blev passionerat förälskade och trots att han hade en fru i Spanien inledde de ett seriöst kärleksförhållande.

1539 blev Valdivia sugen på att ge sig i väg för att erövra Chile. Diego de Almagro hade “upptäckt” området några år tidigare men stött på extremt hårt motstånd från ursprungsfolket mapuche. Almagro svarade med att behandla dem så brutalt att till och med hans spanska landsmän reagerade. Men mapuche stod pall och Almagro fick vända om.

Almagro kunde dock inte släppa tankarna på Chiles rikedomar – de frodiga skogarna och bördiga dalarna, de slingrande friska floderna, överflödet av djur och alla ädelmetaller. Dessa vittnesskildringar lockade Valdivia mer än vad ryktet om mapuches makalösa krigskonst avskräckte. Så han samlade ihop 150 spanjorer och tusentals infödda yanaconas och tog även med sig Inés i rollen som tjänarinna. Men fältöversten var först tvungen att be Pizarro om lov att ta med sig en vit kvinna på expeditionen.

Mellan Chile och Peru breder den vidsträckta Atacamaöknen ut sig. Detta människofientliga landskap tog elva månader för trupperna att korsa, en utdragen mardröm under vilken Inés växte från Valdivias älskarinna till hans närmast förtrogna och expeditionens “mor”. Hon ska också ha räddat det stora följet från att törsta ihjäl genom att lokalisera vattenkällor med hjälp av en pinne, en så kallad slagruta, en förmåga hon ärvt av sin mamma och som hon tillämpat under sin ungdom i Extremadura.

I slutet av 1540 nådde Valdivias trupper Mapochofloden. Mapuche gick till hårt angrepp, men slogs tillbaka. Att det var aposteln Jakob som bistod spanjorerna i den blodiga striden var alla i efterhand överens om. Krönikorna vittnar om att Jakob visade sig som ett stort ljusfenomen på himlen och att mapuche då drog sig tillbaka.

Ett år senare, nyåret 1541, grundades vad som skulle bli Santiago (San Iago – Den helige Jakob). Trots att allt tyder på att Inés Suárez var med vid stadens tillblivelse och även vid andra politiska förhandlingar så finns hon inte med på de nationalromantiska tavlorna från tiden, på vilka Valdivia och en handfull andra män stolt bröstar upp sig.

Inés Suárez tycks också ha fungerat som Valdivias löjtnant i det lilla fort som utgjorde Santiago. För att kontrollerna missnöjet från de lokala stammarna såg hon till att ta några män ur dem som gisslan. Just detta skulle visa sig avgöra stadens öde.

Den 10 september 1541, då Valdivia var iväg på en resa, omringade en skara mapuchekrigare Santiago. För att locka bort dem en bit från staden och strida red en trupp spanjorer iväg. Till en början verkade manövern lyckad, men antalet mapuche var för stort och spanjorerna drevs tillbaka. Snart rasade den blodiga striden innanför stadsmurarna. Som det brukade i Sydamerika gick det dussintals infödda på varje spanjor, vilka å andra sidan hade oerhört mycket effektivare vapen och pansar.

Suárez deltog i striderna och när mapuche, efter många timmar av hård kamp i den brinnande staden var nära att avgöra striden, lät hon föra ut sin gisslan och halshögg själv minst en av dem. Sedan kastade hon deras huvuden till mapuche och red i brynja och hjälm ut på en vit häst. Spanjorerna reagerade som “vore hon en kapten och inte en utklädd kvinna” och mapuche drog sig tillbaka. Efteråt skyllde de nederlaget på “kvinnan på den vita hästen”.

Santiago var räddat. Men också förstört. De kommande åren ägnade spanjorerna åt att skydda och återuppbygga sin bosättning. Suárez belönades med slavar och privilegier och Valdivia fastslog att utan henne så hade Santiago gått under.

Förmodligen är det just denna händelse som gjort att Suárez ibland fått epitetet “Chiles moder”, om dock en moder som skar halsen av sina fiender...

Men hädanefter kom Inés att föra ett betydligt fridsammare liv, inriktat på att bygga upp den lilla staden med bland annat skolor och sjukhus, både för spanjorer och infödda.

Hon fortsatte att leva tillsammans med de Valdivia ett tag. Men när han åtalades för att ha bedragit sin hustru hemma i Spanien tvingades han att gifta bort Inés. Det blev hans underhuggare Rodrigo de Quiroga som äktade henne och trots att detta var ett slags påtvingat äktenskap så verkar kärleken mellan de båda makarna ha vuxit sig både äkta och stark.

Valdivia dödades 1553 i strid med mapuche, som kom att förbli självständiga långt in på 1800-talet, och Inés make Quiroga blev Chiles guvernör. Själv dog Inés 1580, 73 år gammal.

Det råder inget tvivel om att Inés Suárez var en ytterst ovanlig kvinna för sin tid. Hennes liv visar att verkligheten kan överträffa dikten. Ändå har hon under lång tid fallit i glömska, ända tills det att författaren Isabel Allende tecknade hennes levnadsöde i boken “Inés, min själs älskade”. Boken blev för ett par år sedan filmserie.

Text: Hanna Sundblad