Mamma bor i det lilla rummet och Waltraud och jag disponerar stora bäddsoffan i vardagsrummet. En natt börjar hon skaka så hon väcker mig. Som jag arbetat en tid på ett mentalsjukhus förstår jag genast att hon är epileptiker och att hon har ett anfall som kallas grand mal. När hon väl vaknar vägrar hon först att tro mig, då detta var hennes första epilepsianfall. När hon väl förstår så går vi till Sabbatsbergs sjukhus, där vi hänvisas till S:t Görans sjukhus som i sin tur hänvisar till Serafimerlasarettet. Där hon får medicin som heter Phenemal. Hon berättar att hon strax efter fredsslutet blivit påkörd av en amerikansk militärjeep, slagit huvudet i gatan och legat medvetslös några dygn. Troligen är det detta som resulterat i epilepsi.

Hon har en väninna som heter Ria och när Andra världskriget kommer på tal tjatar Ria om att Waltraud skall visa ett fotografi. Till slut visor hon mig en bild på Adolf Hitler som sitter med ett litet flickebarn i knäet. Bilden som hon har bland lite andra papper i ett kuvert är ett svartvitt foto på fem gånger fem centimeter med bred vit kant. Hitler hade ju som alla andra diktatorer för vana att ta upp ett litet barn i sitt knä när det fanns fotografer i närheten.
–Tänk att jag suttit i knäet på detta verdamte svin, löd Waldtrauds kommentar.

När Waldtraud sluppit menstruationen i tre månader är hon säker på att hon är med barn. Jag tror henne och resonerar som så att har jag gjort henne på tjocken så måste vi gifta oss. Hon har slutat sitt arbete på grillbaren, där hon blivit utsatt för sexuella trakasserier av sin chef. Jag har slutat min anställning på Beckomberga, så vi är båda arbetslösa och detta samtidigt som vi inser att vi inte kan bo i ett rum hemma hos min mamma.

Vi besöker arbetsförmedlingen och där i väntrummet hittar jag ett litet häfte med lediga anställningar i hela Sverige. I Ångermanland finns ett äldreboende med lantbruk som annonserar efter en lantarbetare och ett vårdbiträde, så här kan vi båda få jobb och tjänstebostad. Vi ringer föreståndarinnan och därefter rättaren och så är vi anställda. Jag är nöjd med mig själv över att ha ordnat allt till det bästa, men Waldtraud vill komma lite senare då hon först vill resa till Hamburg och hälsa på sin mor. Hon följer med och vinkar av mig vid Stockholms central.

Från Örnsköldsvik åker jag buss ett par mil och är framme vid Bjästa vid solnedgången. En leende man i 40-årsåldern kommer emot mig ledande en cykel.
–Heter du Bengt?
–Ja!
–Ja, det är jag som är rättaren. Välkommen då! Det är inte så långt att gå.
Han tar till orda:
–Det hade jag väl aldrig kunnat tro att vi skulle rekvirera en bonddräng från Stockholm.
–Jag har jobbat på bondgårdar förr.
–Jasså, var då nånstans?
–På Mälaröarna och hos en bonde i Torsåker och utanför Eksjö i Småland.

Väl framme vid ålderdomshemmet blir vi sittande i matsalen. Jag får en portion med fläsk och bruna bönor som man tagit undan från dagens middag. En medelålders bastant kvinna visar mig min bostad och jag har egen ingång från ena gaveln med en trappa upp till mitt rum som är kvadratiskt och stort som ett vardagsrum. Här finns en ganska bred säng, ett köksbord med tre stolar, en garderob, en byrå och en toalett med handfat. Vad mer behöver jag?
–Här ska du nog trivas!
–Det gör jag redan, svarar jag.

Jag vill berätta för Waldtraud men hon är väl på väg till Tyskland. Jag har inte hennes telefonnummer men väl en adress:

Waldtraud Hansen
Am Bollweg 9
Hamburg-Altona

Till den adressen kommer jag att skriva åtskilliga brev men har ännu inte fått svar fast det gått 67 år.
Posten är bedrövlig.

I Bjästa har jag det väldigt fint och bekvämt. Jag vaknar av väckarklockan. Klär mig och går till matsalen där jag sitter vid personalens långbord. Jag arbetar några timmar, har lunch och kafferast och vid femtiden serveras huvudmålet. Husmanskost lagad av riktiga matmammor. En dag kan det vara falukorv, nästa surströmming och dagen därpå fläsklägg med rotmos.

Surströmming är ingen partymat som i dagens Stockholm där innekockar utser sig själva till experter och här finns ingen surströmmingsakademi. Till strömmingen dricker vi mjölk. När jag kommer hem till mitt rum första kvällen finner jag min säng bäddad. Det har flickorna från ålderdomshemmet fixat. Här behöver jag inte ens bädda min säng.

Jag arbetar med allt som hör en bondgård till förutom mjölkningen som sköts av rättaren och en kvinna från ålderdomshemmet. Jag spänner en häst för vagnen och kör mjölkflaskorna till pallen, röjer diken rena från sly, hässjar hö och gullar med tjuren.

I början är det lite ensamt då jag inte känner någon i byn. Jag sitter ibland på det lilla konditoriet i kommunhuset innan det är läggdags. Jag träffar ungdomar som är med i SLU, vilket står för Svensk lantmannaungdom som är Bondeförbundets ungdomsorganisation. Vi är fem killar och åtta tjejer. En av de sistnämnda har jag ett förhållande med ett par veckor. Hennes namn har jag glömt, men jag minns att hon bodde med sina gamla föräldrar på en gård i byns utkant och att hon åt all sin föda med sked då hon led av aikmofobi, det vill säga knivskräck.

De flesta är mäkta förvånade över att träffa en bonddräng från Stockholm. Några dagar senare träffar jag dem igen och nu har jag gitarren med mig. Vi sjunger lite tillsammans och jag drar ett par visor av Ruben Nilsson innan jag kör ett par låtar på munspel och gitarr. Så är SLU i Bjästa inbjudna att gästa SLU i Ramnäs till en smärre festlighet i deras Folkets hus. Där skall det hållas lite scenframträdanden, så nu ber man mig att jag skall följa med. Jag gör så och en lördag sitter vi i en förhyrd buss. Det blir en alkoholfri sammankomst med diverse amatörframträdanden och utan skryt gör jag succé. En ung bonde på så där trettio vårar kommen fram och hälsar. Han verkar vara den som bestämmer och har största ansvaret för tillställningen. Han presenterar sig som Torbjörn. Senare får jag veta att hans efternamn är Fälldin.

(Fortsättning följer)