- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 04.12.2021 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Spanjorer är ofta glada och uppsluppna. Pratar med alla utan urskiljning. De kindpussas och du kan bli kallad för “cariño” (älskling) av kassörskan i mataffären. De tycker svenskar är stela som tar i hand. Vad de inte tar med i bedömningen är att vi svenskar på ett ganska tidigt stadium i våra relationer, går över från handskakning till kram. Även i relativt formella sammanhang. Och spanjorer är jämfört med svenskar enligt min mening, betydligt mer formella överlag.

Det är viktigt med vett och etikett, titlar och tilltal. En av de kulturkrockar som jag faktiskt fortfarande kämpar med i Spanien är det utbredda niandet. Och jag blir full i skratt inombords när jag blir kallad Señora eller Doña. För mig är detta märkliga sociala spel ett slöseri med energi på grund av osäkerheten det leder till.

Jag känner visserligen att jag som svensk kommer undan med situationer där jag ännu efter många år i Spanien, faktiskt inte vet hur jag ska bete mig. Det blir en slags frisedel att kunna “hacerse el sueco”. Jag spelar helt enkelt lite på den svenska charmen som ganska lätt avväpnar den mest formelle spanjoren. Men det är också lite av en frustration att det ska vara så komplicerat och läskigt för jag vet inte alltid om jag lyckas.

Jag har ett slags inbyggt motstånd till formalitet. Den gör mig obekväm och nervös. Jag är alltid artig och har uppfostrats att uppföra mig väl. Jag minns att de äldre niades när jag var liten, en del i familjen tilltalades i tredje person och jag har ombetts att niga vid mer än ett tillfälle som barn. Men det är uttryck som tillhör en svunnen tid. Jag upplevde dessutom att många äldre personer under övergångsperioden från ni till du i Sverige, faktiskt tog illa upp av att bli niade. Det betydde ju att de ansågs lastgamla, för man talade bara så med mycket gamla personer.

För mig innebär att dua en äldre person att jag tydligt visar att jag betraktar hen som en jämlike och inte manifesterar åldersskillnaden. Eller någon annan skillnad heller för den delen. Det är ironiskt nog ett sätt att visa respekt genom att riva eventuella barriärer direkt.

Jag läser om att i Sverige var det att lägga bort titlarna och bli du med varandra just ett tecken på förtrolighet. Initiativet skulle dock tas av den högst rankade. Men det förklarar kanske att jag känner som jag gör. Niandet har också vad jag förstår i Sverige, en historia av att uttrycka nedlåtenhet. Intressant.

Att kalla någon för “usted” i Spanien är knappast nedlåtande, däremot markerar det distans till den andra personen. Jag är djupt inuti mig en ganska blyg person, men har lärt mig att i de flesta sammanhang bete mig relativt öppenhjärtigt. Det är en medveten strategi som kräver viss ansträngning och niandet går stick i stäv med min process att försöka bjuda på mig själv.

Så är det nu inte för spanjorer. I Spanien nias det fortfarande till höger och vänster och det är varken ålders- eller klassrelaterat. Du kan bli duad av en åttioåring och niad av en 30-åring. Jag skulle kunna anpassa mig till detta. Om det inte vore för att det inte finns några tydliga regler, man måste känna in situationen, börja i ena änden och ha förmåga att ändra vid behov.

Jag har frågat spanjorer vad som gäller och fått förklarat för mig att även de ofta byter från det ena till det andra mitt i en konversation. När det händer mig känner jag mig alltid lika dum, vilket tar fokus från själva konversationen. Oftast låter jag mig vägledas av den andra personen men det händer att det känns så onaturligt med “usted” att jag omedvetet går över till “tu”. När den andra inte följer efter då utan fortsätter att nia mig, då vet jag att jag har trampat i klaveret och får snopet återgå till “usted”. Dock ofta med flera efterföljande ofrivilliga felsägningar. Du eller ni får ju även konsekvenser på verbformerna och ja, vid det här laget blir det oftast en enda soppa av alltihop.

Finns det då inga regler alls? Jo, i situationer som även vi svenskar uppfattar som formella, exempelvis kontakt med myndigheter, överheter, bör man använda “usted”. Det är som sagt inte åldersrelaterat så låt dig inte luras av att personen är ung och det finns heller inga tydliga regler för olika yrkeskategorier. Du kan bli duad av en advokat och niad av en rörmokare.

Jag hade städhjälp under en tid för några år sedan och vi pratade öppet om det. Hon är lika gammal som jag och vi blev goda vänner. För mig var det fullständigt absurt att fortsätta nia henne. För henne var det tvärtom. Hon sa till mig att dua henne men vägrade själv att byta. Så jag duade henne och hon niade mig. Men vi hade rett ut vad var och en var mest bekväm med, så det var faktiskt okej.

Min svärmor hade en hushållerska som verkligen var en i familjen på så många sätt. Kärleken dem emellan var enormt stark, det märktes så tydligt. Men de niade fortfarande varandra efter 35 år. Så för en spanjor är att nia, inte nödvändigtvis ett sätt att upprätthålla avstånd eller visa på någon slags kylighet gentemot den andra personen. Även om det så klart är en markering, en struktur att vila mot.

Så hur ska man gå tillväga då? Det bästa är att följa den andra personen eller att fråga rakt ut, “¿nos tuteamos?. Jag upplever heller inte att niandet är lika känsloladdat för spanjorerna som det är för mig. De får det med bröstmjölken och skulle aldrig döma en utlänning. Så ibland kan det vara bra med en spanska som inte är alltför perfekt.