- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 01.01.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Seminariet hölls av grundaren och VD:n för min sons skola, Sonia Díez på Colegio Internacional de Torrequebrada i Benalmádena, och var det andra i en serie med titeln Cafés con EducAcción. Informella frukostmöten för skolans föräldrar, men öppna även för andra deltagare.

Det första hade planterat frågan om huruvida föräldrar och barn kan vara inkompatibla. Det var väldigt intressant och födde många filosofiska frågeställningar jag ännu inte landat helt i. Kontentan kan väl sägas vara att, ja, med tiden kan barn och föräldrars roller befästas och bli inkompatibla men att vi har ganska många år på oss att bygga och träna på att få kommunikationen att fungera och att vi vuxna måste vara både bestämda och lyhörda.

Familjen är den första källan till inlärning men processen där vi föräldrar lär oss att axla föräldrarollen är simultan med barnets utveckling. Det vill säga att de olika rollerna byggs upp samtidigt. När man konstaterar det, blir man lite mer ödmjuk inför sina egna brister. Istället för att enbart betrakta sig själv som den vuxna som sitter på alla svar, inse att mitt jag som förälder föds i takt med att mitt eget barn växer. Att våra förväntningar på föräldraskapet som konfliktfritt uppenbart är helt orealistiskt.

Det andra seminariet handlade alltså om den stora lögnen som samhället föder våra barn med. Att de kan få och bli allt de vill. Förutom att det är en lögn, leder den dessutom till stor frustration och besvikelse. Både på grund av konflikten den föder i klyftan mellan verklighet och dröm och missberäkningen hur lätt det är att nå dit. Jag kom lite för sent och var tvungen att gå innan det var slut, men har hunnit fundera mycket på ämnet som jag tycker är superintressant och angeläget.

Jag känner mig ofta osäker i balansgången mellan att peppa, pusha, ställa krav och att visa acceptans, tolerans och förmedla att det inte är prestation som gör oss värdefulla utan att man är älskad och tillräcklig i sig själv. Det är en av de absolut svåraste utmaningarna som förälder tycker jag. Framför allt i uppfostran av en kille, då de enligt mig generellt tenderar att komma lindrigare undan vilket ligger dem i fatet senare i livet.

Jag ser också att min systerdotter som är tre år yngre än min son, tar för sig och har ett bättre självförtroende för att min syster på ett tidigare stadium låtit henne vara mer självständig. Jag är den typiska mamman som gärna gör saker själv för att det går snabbare och blir bättre. Men hur många gånger har man inte tyst förbannat en svärmor som schasar bort sina vuxna söner från köket för att de inte fyller diskmaskinen på rätt sätt?

Jag kommer även ofta på mig själv med att använda ord som “akta” och “var försiktig” i var och varannan mening. Vad leder det till i det långa loppet? Vad förmedlar det för känsla till barnet? Det är i alla fall inte en känsla som bygger på förtroende och tillförlit.

Jag vill ställa höga krav för att min son ska lära sig att utnyttja sin fulla potential. Men samtidigt vill jag ställa rimliga krav. Det är givetvis stor skillnad på hushållssysslor som faktiskt bara är att lära sig och andra områden som skola och hobbies. Jag vill pusha, i bemärkelsen att ett barn som är lite lat behöver en puff i rätt riktning, men inte för mycket. Jag vill att han ska lära sig att kämpa, anstränga sig och inte ge upp bara för att något är svårt eller motigt.

Men hur vet man när man kräver det omöjliga? Jag vill ge möjligheter, men alla kan inte bli bäst på allt. Man ska göra sitt bästa, men det är inte alltid lätt att veta vad det är, var gränsen går.

På seminariet kom exemplet med fritidsaktiviteter upp och klassikern med ett barn som lagt många timmar och år på en idrott eller ett musikinstrument och som tonåring plötsligt tappar intresset och vill sluta. Föräldrarna kan se det som en förlorad investering. “Du som kunde gått så långt!” Men om man ska gå långt måste man själv vilja. Och kunna. Och det är inte rimligt att tro att alla ska bli bäst.

Det är inte juste att säga till ett barn som sjunger falskt att alla kan bli en stjärna, bara man vill tillräckligt mycket. Däremot kan ju alla njuta av sångglädjen ändå. Det är två olika saker.

Jag har ibland svårt att ta till mig just denna problematik, då jag ser fritidsaktiviteter mycket mer som något här och nu, än en investering för framtiden. Jag vill att min son ska aktiveras, stimuleras, röra på sig, träna på att befinna sig i olika sociala sammanhang och våga prova nya saker och miljöer. Jag funderar faktiskt väldigt lite på att det skulle leda till något mer än just att han får motion och ett bredare socialt nätverk.

På utvecklingssamtalet med Iváns lärare i höstas, var hennes hela fokus på att han måste ta större ansvar för sitt eget lärande, koncentrera sig bättre och i högre grad visa vad han faktiskt kan. Jag kämpar fortfarande två månader senare med att analysera detta på rätt sätt. Jag tycker personligen det är att ställa för höga krav på en nybliven 8-åring. Samtidigt blev det väldigt tydligt vad vi måstre lägga krut på att jobba med hemma för att försöka stärka hans svagaste sidor. Och tydlighet gillar man ju. Tidigare utvecklingssamtal har inte haft något fokus alls och mest varit blahablaha.

Vi kan inte få allt vi vill, men vi kan komma långt om vi sätter ett frö som får tillräckligt med vatten, gödning och tid att växa i rätt slags förhållande. Men hur stor potential det lilla fröet än har, så har olika frön olika förutsättningar och framför allt så kommer det inte växa upp och bli till ett träd över en natt. Det tar tid.

Föräldrar kommer alltid att vid något tillfälle få sina förväntningar på barnen grusade. Men att inte förvänta sig någonting alls av dem, är heller inte sunt. Det gäller att vara vaksam på om de är rimliga eller går mot barnets natur. Jag tror en viktig nyckel ligger i att alltid påminna sig om att de inte är vi. Min son är inte jag. Han fungerar inte nödvändigtvis alls som jag. Jag måste närma mig honom som en egen individ och klura ut hur jag kan stötta honom på bästa sätt, inte per automatik ge honom det jag hade velat ha i samma situation.

Vi måste låta dem klättra på staket och trilla ned så länge det inte finns ett stup på andra sidan. Vi kan förklara en del, men mycket måste upplevas för att fastna. Samtidigt som det kärleksfulla nejet är mycket viktigt för utvecklingen. Det finns saker som inte är okej. Nu för tiden är vi mycket bättre på att ge våra barn möjligheter, än på att säga nej. Både och är av största vikt.

Jag tror att jag är bra både på att säga nej och på att ge möjligheter. Däremot märker jag att jag med mitt sätt att uttrycka mig, nog allt för ofta visar att jag inte litar på min son vilket jag jobbar aktivt med att förändra. Resultatet är nämligen att han i många situationer väljer att inte prova av rädsla för att misslyckas. Min egen analys är att det inte beror på att jag kräver för mycket av resultatet, utan främst just på att jag genomgående lagt mig i för mycket. Så till den grad att han tror att min inblandning är nödvändig.

För att lyckas måste man lita på sin egen förmåga. Men en övertro på den egna förmåga skuldbelägger individen vid varje misslyckande. Vi kan inte klara allt. Barn som helt lever på föräldrarnas beröm, som enbart gör saker för att föräldrarna kräver det, tar i slutändan mindre ansvar då allting som sker i deras liv handlar om extern stimuli. De måste guidas men samtidigt tillåtas att hitta sin egen inre kompass. Enkelt va? Gott nytt år!