En artikel i tidningen El Español om en ny omfattande studie som ska göras om hur kvinnor uppfattar mäns komplimanger av deras utseende, fick mig att tänka på hur jag själv upplevt detta vanligt förekommande fenomen i Spanien. Jag inser också hur tiderna, tack och lov, förändras.

När jag kom till Málaga 2003 så var det väldigt vanligt att killar och män på gatan, skrek ”guapa” till förbipasserande tjejer och kvinnor. Jag minns att en del av de yngre svenska tjejerna som jag pluggade spanska med, tyckte att det var förfärligt. Själv visste jag inte riktigt vad jag ansåg.

Å ena sidan hade aldrig några svenska killar varken skrikit eller sagt snygging till mig och en del av mig tyckte nog att det var lite härligt med denna uppskattning och uppmärksamhet. Å andra sidan är det ju faktiskt inte så kul att bli uttittad av ett gäng byggnadsarbetare som alla stannar upp för att glo på en som om man var ett kreatur på auktion.

Jag minns också hur en medelålders kvinnlig lärare på språkskolan, berättade att dessa ”piropos” är en del av kulturen. Att spanska män säger ”guapa” till alla kvinnor, oavsett ålder och utseende och att hon själv hade saknat det när hon under en tid bott i ett nordeuropeiskt land. Att hon då känt sig osynlig. Jag kom att betrakta det som något jag helt enkelt fick anpassa mig till och valde att istället för att uppfatta det som ett hot, sträcka på mig och se det som just en del av kulturen jag så gärna ville bli en del av.

Det betyder absolut inte att jag lett tacksamt mot alla som kallat mig för guapa. Jag har nog lika ofta rynkat arrogant på näsan och i obehagliga situationer ansträngt mig för att utstråla att jag ser ned på dem. Inte tvärtom. Samtidigt som jag alltså till viss del försvarat fenomenet i stort.

Tänkt att spanjorer över lag ger varandra mer komplimanger om utseendet än svenskar och sett det som något positivt. Generöst. Upplevt att även kvinnor smickrar varandra mer. Och att det inte är åldersrelaterat. Det vill säga, man strör smickret ganska fritt omkring sig överlag. I den professionella sfären har jag upplevt det som något mer subtilt. Det kan slinka in, men personligen har jag inte känt att det varit på bekostnad av hur resten av mitt jag uppfattas. Det vill säga mitt inre och min kompetens.

Problemet är att det är nyanserna som gör hela skillnaden. Exakt hur och i vilken situation det framförs. När jag försöker finna information om fenomenet inser jag också hur naiv jag varit. Hur mycket det för med sig som jag inte tagit i beaktande. Att ett samhälle som hela tiden berömmer folk för deras utseende, skapar ett starkt fokus just på det fysiska. På kropparna. Kläderna. Det yttre. Detta hör och ser våra barn.

Dessutom är det i ärlighetens namn nästan alltid riktat mot kvinnor. Och balansen mellan en snäll uppmuntrande kommentar och en hotfull, krävande, förnedrande, är hårfin. Om någon ser en i ögonen och säger ”guapa” med ett vänligt leende. Eller när en stor grupp män skriker, busvisslar och dömande följer ens gång i flera minuter.

Det viktigaste av allt? De unga kvinnorna vill inte höra dem. Det finns ett mycket tydligt generationsskifte några år över 20. Me too-generationen. När jag googlar ”piropos callejeros” (gatukomplimanger) kommer det i princip bara upp artiklar och blogginlägg där orden ”sexuella trakasserier” upprepas gång på gång.

Magasinet MujerHoy beskriver hur kvinnor runt 30 och däröver, har vant sig. Medan tjejer i 18-24-års åldern har väldigt klart för sig att de inte tolererar detta beteende från männen. De känner sig rädda, kränkta, sårbara och osäkra. Något som begränsar och villkorar deras frihet och rörelsemönster. Vad som tidigare ansågs fullt normalt och möjligtvis berättades i form av anekdoter, diskuteras i allt högre grad som något oacceptabelt. Problemet är att det ofta inte stannar vid ett oskyldigt ”guapa” och att eventuella protester från tjejerna, bemöts med allt värre oförskämdheter och till och med hot.

Männen är ofta fullständigt omedvetna om reaktionerna de skapar då de är fullt upptagna med att bekräfta sin egen manlighet och spela Allan inför kompisarna.

De sociala medierna har brutit tystnaden och tillsammans är det lättare att se att kejsaren inte har några kläder på sig.