Min sons språkutveckling har följt ett flertal olika faser sedan han var liten. Fram till han blev tre blandade han spanska och svenska efter eget tycke och smak. Han bytte inte språk utan talade ett och samma som bestod av hans alldeles egna mix. Det var i princip bara jag som förstod honom.

Därefter började han separera dem och även om det så klart smugit sig in ord på fel språk, så har han blivit väldigt duktig på att anpassa sig. Det intressanta var att han talade alla sina språk, där även engelskan ingår, med brytning på något av de andra språken.

Att han talade svenska med spansk brytning kanske inte var så konstigt. Han är ju född och uppvuxen i Spanien och talar inte svenska med så många mer än mig. Desto märkligare tyckte jag det var att han talade spanska med svensk accent. Likaså att svenskan faktiskt var hans starkaste språk. Han tittade dagligen på SVT Barn och byggde upp ett brett ordförråd. Det översteg vida hans spanska, så pass att han ibland bad mig översätta saker till hans kompisar eller pappa.

Men så hände flera saker samtidigt som förändrade allt. Han började tillbringa fler dagar i sträck hos sin pappa och med den spanska delen av familjen. Han bytte SVT Barn mot ett gäng spanska youtubers som han följer slaviskt. De flesta är gamers och det mesta handlar om Minecraft. Han började även spela Minecraft på distans med en spansk kompis, vilket gör att han kommunicerar på spanska betydligt fler timmar per vecka än tidigare.

Allt detta har gjort att spanskan har gått om svenskan. Det märks tydligt att det förvandlats till hans viktigaste språk och förutom de första avgörande åren, så känner jag att det är nu min utmaning börjar på riktigt.

Jag träffade nyligen en kille i 20-års åldern som har spansk mamma och svensk pappa. Han talade inte ett ord svenska, men berättade att han gjorde det när han var liten. Det gäller verkligen att hålla i och stå emot. När Iván kommer hem efter fem dagar hos sin pappa, talar han numera spanska med mig. Och det är inte längre spanska med svensk brytning, utan plötsligt har han lagt sig till med världens “andalú” (det kommer dock inte från pappan utan från kompisarna).

Helt i sin ordning såklart. Och det skulle vara så väldans lätt att bara låta honom hållas, jag förstår ju och kan svara på svenska för att balansera. Men då kommer han tappa förmågan att själv utrycka sig, att göra den lilla, numera extra ansträngningen att ställa om, “byta chip”, för att leta efter orden på svenska. Så jag envisas och är en jädrigt jobbig mamma. “Tala svenska Iván”. Jag förklarar varför det är viktigt och han köper det. Än så länge.

Samtidigt har han börjat på kompletterande svenska på Svenska Skolan i Fuengirola. Han går bara 1,5 timme i veckan men har flera läxor som ska göras varje vecka. Detta har gjort att samtidigt som svenskan på ett sätt har gått tillbaka, har det också vunnit kraft på andra sätt. Han lär sig att läsa och skriva på svenska. Och han har i princip lagt sig av med sin spanska brytning. Jag som var orolig för att det skulle bli för mycket, ser tvärtom hur detta hjälpt de andra språken. För bara några månader sedan var stavning som ett lotteri för honom, inte minst på engelska. De får tio ord i veckan att träna på och sedan har de “spelling test” varje onsdag.

Under samma period som han gått på svenska, har han gått från totalt ointresse till att börja se mönstren och intressera sig för hur olika ljud, stavas på olika språk. Han jämför spanskans “jota” med svenskans sj-, stj- och sk-ljud. Han funderar på om det sa vara j eller g, ä eller e, c eller k, o eller å. Samt hur de olika bokstäverna uttalas. Han skrattar plötsligt åt sig själv som för ett år sedan uttalade u i svenskan på spanskt vis så att det nästan lät som ett o.

Så kontentan är att det finns en del trösklar att ta sig över, nya hinder som dyker upp och som är viktigt att vara varse om, men även att språken utvecklar och ger näring till varandra. På samma vis som inlärningen inte är linjär, rör det sig inte heller om tre parallella spår där varje språk har sin egen separata process.

Jag har skrivit om flerspråkighet förr och kommer säkert återkomma till det igen, för jag vet att det är många med mig som funderar över det och som kanske ibland behöver en spark i baken för att känna att det är värt det. Att det inte bara är frågan om mer jobb, utan om synergieffekter. Ju fler språk man kan, desto lättare är det att lära sig ett nytt.